Dag 11.

Solen tittar fram och värmen ligger på, det känns som att det våras för vår. Allting blir lättare, och som Strindberg en gång sa, i sommarsolen skingras själens skuggor snabbt. Det går väl inte att förminska det faktum att man mestadels sitter inlåst, men det är ändå ljuvligt att kunna titta ut och se hur bin och getingar fortgår i sitt arbete, precis som vanligt.

Fan vad fort saker och ting ändå svänger och förändras. Den 31:a december skrev jag om hur jag verkligen trodde att 2020 skulle bli ett mentalt upplyftande år. Jag avlade nyårslöften för första gången och i januari, utmanade jag sedan min första rädsla genom att stå på scenen för mitt första Po3try Slamframträdande någonsin.

Året såg ljust ut och jag hade världen för mina fötter, jag skulle ställa upp varannan månad och "tävla" i poesi på ett språk som inte var mitt eget, jag hade planer för turnéer och framträdanden som skådespelare och jag visste att det låg ett par audiovisuella projekt i pipen längre fram under året där jag redan hade kontakt med ansvariga och jag hade etablerat ett litet nätverk för stickjobb. MOIRA började rulla på egen hand. Ja, kort och gott, det var ett väldigt bra utgångsläge. Utgångsläge ja.

Utgång, numera förbjudet enligt spansk lag. Nästan enligt europeisk lag, nästan så att det är förbjudet att vistas utomhus på hela norra halvklotet.

Det känns surrealistiskt, men det var ju bara måndagen som passerat.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor