Dag 3.

Så fort jag stängt bildörren nås jag av insikten att jag måste kippa efter den anda jag hållit från grinden till bilen. Som om luften i sig skulle kunna skada mig. Som om ljuset från den flyktiga solen, nu när vädret vänt, blivit min fiende. Nämnde jag att pandemipaniken sätter sig även under den mest hårdhudades skinn?




Jag kände mig faktiskt som en brottsling så fort jag satte nyckeln i tändningen, trots att färden till storhandeln fortfarande var en laglig handling. Det var ovanligt mycket trafik i görningen och bilar, med flackande bilister bakom ratten, for upp och ner för gatan där vi bor.

Väl framme vid affären möttes jag av en mur av fordon, verkligen en aldrig tidigare skådad anstormning av kunder sådär klockan halv elva en lördagsmorgon. Vid entrén stod en stor, biffig, sträng men välment säkerhetsvakt som släppte in oss en efter en. För varje person som gick ut fick en ny gå in. Efter en av de som precis gått ut kom kassörskan springandes.

- Du har inte betalat!

Den passiv-aggressiva skylten skanderade att enbart en person per familj, som bara köpte så mycket som dennes familj behövde, använde handskar och betalade med kort var välkommen in. Helst av allt skulle denna person inte befinna sig inom någon av riskgrupperna för covid-19.

Jag fick vad vi behövde inne bland alla dessa vandrande provisoriska, hemgjorda, ibland köpta, munskydd och handskar.

- Hur har ni det här då?
- Jo, det är väl bra. Det verkar som att alla har vinfest bara.
- Hursa?
- ALLA går ut med minst ett par flaskor vin, jag antar att vi alla hanterar det här på vårt eget sätt.

Jag tittade ner på min eget inköp som låg uppradat på bandet och insåg att även jag var medskyldig, där stod en flaska.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fscheike // fb.com/FredrikScheikeActor