FREDRIK SCHEIKE

(Xeraco.) Jag har ett fasligt sinne för drömmar och jag kommer ihåg detaljer, ser saker och minns platser, dofter, händelser, färger och annat som kanske normalt skulle försvinna in i den grå massan som är vardagen. Är det mitt undermedvetna som desperat försöker komma i kontakt med mig? Är det en verklighetsflykt? Är jag i kontakt med min kreativitet på ett fantastiskt och underligt sätt? Kanske alltihop.

Då jag inte är enbart är en nörd som pluggar filosofi och andra konstigheter, läser jag ibland andra saker som inte är Sartre också. Jag satte faktiskt tänderna (all puns intended) i den klassiska "Dracula" direkt efteråt, och hoppar mellan tre fyra böcker samtidigt. Fack- och skönlitteratur samt poesi. Allt i en salig blandning. Ett hopp ifrån Bram Stoker tog mig till Petter Stordalens "Äntligen vardag", eller för att parafrasera, "Hur jag slutade oroa mig om klassamhället och blev platoniskt förälskad i en miljardär."

Jag stod med Limas centralstation i ryggen, en svulstig postkolonial byggnad med marmorbågar och fyra meter höga pelare. Limas centralstation som band samman det stora lilla landet med tågtrafik i alla vädersträck. Där stod jag, ensam, med en ryggsäck och blickade ut över den myllrande miljonstaden och undrade hur jag skulle ta mig, ja egentligen någonstans.

För några veckor sedan så gjorde jag selftapes för lite olika projekt, bland annat ett som jag kom väldigt nära  men som jag till slut inte fick. Nu håller vi tummarna, igen. Den här gången för det större av de projekten som jag rätt nyss fått veta har optionerat mig!

Häromdagen höll vi på att flytta möbler och det blev två vändor fram och tillbaka till Madrid, och två vändor upp och ner för 3 våningar och ett källarplan. Första vändan på väg hem såg solen rent postapokalyptisk ut, den andra vändan lyste Venus, Jupiter och en halvmåne upp himlen på ett sätt jag aldrig sett förut.

Det omedvetna och drömmarnas värld har alltid varit föremål för studier och spekulation. Vem vet vad som betyder vad, och varför drömmer vissa så detaljerat och andra knappt alls? Varför kommer vissa ihåg sina drömmar och vilket symbolspråk gömmer sig egentligen i de mikrosekunder som en dröm egentligen fladdrar förbi?

Jag har återigen fastnat lite grann i det nostalgiska. Jag satt igår i baksätet på vår röda Opel och sick-sackade på dalavägar med en burk cola och ett somrigt Sverige som svepte förbi, för att i nästa stund stå och känna doften av rostbiffen och potatissalladen på mormors begravningslunch, för att i den tredje och sista känna lugnet och atmosfären av en kall Guinness på The Cat & Fiddle, alldeles bredvid min lägenhet i Los Angeles. Jag var uppslukad av vartenda moment och fullständigt närvarande i alla, utan att röra mig en millimeter från stolen där jag satt.

Ibland undrar jag, om alla orden som kommer till mina fingertoppar egentligen gör någon skillnad, det lär de väl egentligen inte göra med tanke på hur lite jag skriver och hur få som läser, men jag vet att det gör skillnad för mig. Bloggen är väl aldrig något mer än en enda lång semisjälvterapeutisk övning i egoistiskt dravel, egentligen.

By and large, we're pretty much living the dream as actors when we are able to support ourselves by doing what we actually love to do. When we don't have to run with the tail in between our legs to the closest Starbucks in order to scrape together the last little pennies for rent every month. When we actually do what we love and get paid for it, that right there is the epitome of success. Which of course leads me to talk about something that I'm so darned proud of and proud to be able to support. I'm talking about Nerea's latest project which is her studio, aptly named "Estudio Nerea Lovecchio". I know it's been a dream for her for quite some time now, but now finally the stars have aligned and made the opening of her own space possible. It's something truly emotional to watch your partner actually make a dream come true. It's a profound shared joy that I feel and an enormous sense of pride for her bravery and entrepreneurial spirit, becaus...

I don't know. I wanted to write something with meaning, and I wanted to write something constructive and personal and something that could touch and be reflected upon, but instead I have an enormous block. I guess I don't really recognize myself at times. Maybe the time of blogging for me is over and the time of diaries has just begun. I was gifted a beatuifully hand painted text book that I take with me almost everywhere I go and in that I've been writing both stories and tiny observations in the past couple of weeks. It's great to invent and make up stories and have the opportunity to just put it down as soon as it pops up. One of the reasons why I wanted to write today is because I woke up from a "nightmare", well let's just call it a lightmare, because it wasn't as if I, or anyone I know, was dying or chased or anything like that. I was in the middle of an exam, and everybody was there and I mean everybody. Teachers, friends and family...

Uttrycket "I got the world in my hands" har för mig länge varit ett ganska tvetydigt och svårt begrepp att verkligen tolka. Helt plötsligt har jag kommit på det - jag har knäckt det. Det handlar inte om pengar och det handlar inte heller om att någon äger så mycket så att man kan kalla det för att han har hela världen i sin ägo. Det handlar helt enkelt om att se världen som en rad med möjligheter att upptäckas. Det handlar om att hela världen ligger öppen för en, bara man vill, kan och framför allt vågar. Jag pratade idag med en tjej på jobbet och hon proklamerade länge och väl hur hon redan sen fem års ålder efter att ha sett ett program på TV drömt om att bli inredare och inredningsarkitekt. När hon nu fått papper och ett erbjudande om en skola i Italien - med just den exakta linjen - så tvekade hon. Hon var beredd att avsäga sig hela sin dröm för att bara låta den bero. Varför, undrade dumdristigt jag? Har du drömt om något så länge så är det ju inte direkt så att du inte ...

Jag star vid ett vagskal. Jag har tagit ett beslut som forevigt kommer att farga av sig pa mitt liv och mina kommande dagar. Om dryga 50 minuter blir jag upphamtad, bortskjutsad, uppflugen i ett plan och kommer att slanga mig ut fran 5000m hojd. Jag tror helt arligt att jag aldrig kommer att fa kanna mig mer levande under den dryga minuten av fritt fall jag kommer att ha! Fred och karlek at er alla!

Life's good! Jag skiter i Halloween - uppriktigt sagt. Visst är det kul att klä ut sig det köper jag, men hela hysterin runt att man måste ha en grym outfit och sånt - nej. Kalla mig gammalmodig, det var ju faktiskt jag som sprang omkring som kyckling förra året, men i år står det mig upp i halsen av masker och fjant. Men i övrigt! Life's good! Jag har haft kontakt med Colleget i London och JAG ÄR INNE! Jag får dessutom en duglig rabatt då det visade sig att terminsstarten faktiskt var under tiden då jag är i Nya Zeeland och njuter! Nu måste jag bara hitta boende..! Prag om någon vecka - life's good!

När världen stod still och det kändes som om allas blickar var riktade åt ett annat håll låg han där. Ensam på en brygga, smått guppandes i sin vila och endast ackompanjerad av de tättslutande kåporna som var kopplade till musiken. Ensam med stjärnhimlen, ensam med tankar och ensam - fast ändå aldrig utesluten. Ensam, men aldrig så i sinnet. Hennes röst var längtande, rogivande och innehållsrik och det minimalistiska men väl genomtänkta kompet som stämde så perfekt in i allt vad kvällen hade att ge. Tankarna gick ungefär lika ofta som stjärnor föll från himlen för att snabbt dö en sista gnistrande död. Som om den sista gnistan faktiskt skulle vara den starkaste för att den definierade hela stjärnans existens. Som att den sista gnistan reflekterade ett helt liv av glimmer och ljus. Precis som hans enda tanke i ett enda ögonblick var mer, mer än två synapsers elektriska kommunikation. Mörkret omslöt honom och stjärnorna fanns nära trots att avstånden var mer än vad en människa fö...

Fasligt täta blogginlägg det här. Läste lite på Sofies blogg - vilket egentligen var totalt oväsentligt i det här sammanhanget. Jag kom bara i "studens hetta" att tänka på vad bloggen hette och lite vad det innebär. "Ibland är en dröm det finaste man har." För ja - visst är det väl så? Drömmar kan vara vad som helst. De kan vara dåliga, de kan vara fina, erotiska, hemska, roliga, storartade och allt där emellan. Drömma kan man göra på dagen, på natten eller egentligen när fasen man vill. Det är ett utmärkt sätt att ta sig bort från vår ibland så bistra vardag till verklighet och så länge vi inte fastnar i drömmen är den vare sig skadlig för oss eller för någon annan. Tyvärr, eller lyckligtvis nog - det beror på hur man ser på saken - är det svårt att dela drömmar med andra. Du kan sitta ner i timtal och försöka förklara och beskriva, men det blir aldrig samma sak - för visst låter en dröm mycket löjligare när den väl kommer ut i ljuset? Vissa drömmer om framtide...

Jag känner mig bitter. Jag var på Musik Direkt i helgen, Söndags närmare bestämt och slog av en kraftig tanke. Östersund begår för tillfället, och har faktiskt i och för sig också länge gjort, kulturincest. År efter år av Musik Direkt-tävlingar i Jämtlands "huvudstad" har bara i det långa loppet gett ett på tok för litet utbud av lokala talanger som faktiskt vågar ta för sig. Har det inte flera gånger varit uppe samma människor på scen i hundrafemtionittiosjutusensexhundraåttiotre andra band samma tävling? Har de inte alla, mer eller mindre, hindrat nykomlingar att främjas inom dessa tävlingar? I och med att nykomlingarna ser att "veteranerna" som ställer upp i princip vartenda band som deltar vinner känner de säkert en hopplöshet och undrar varför DE ska ställa upp? Det blir som att samma musiker försöker överträffa varandra, med varandra, år efter år efter år. Inget ont mot alla dessa fantastiska musiker som vårt lilla län faktiskt har producerat och kan bjuda på,...

..And now for something completely different.. Oj vilken helvetisk natt. Sällan har jag lyckats drömma så många mardrömmar på samma natt. Jag är totalt utpumpad och det känns verkligen som om världen snurrar och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och gråta. Givet så handlade det sista jag drömde om min Farfar. Det är första gången sen han dog som jag faktiskt har drömt något om det, jag har trott att det borde jag definitivt ha gjort tidigare. Jag drömde att jag sprang genom ett hus som såg ut som hans, fast ändå inte, jag sprang in i ladan som i drömmen satt ihopkopplad med huset i Gävle. Där hittar jag Farfar i en bastu med handduk och skum av shampoot på hjässan. Han har sina glasögon på sig som normalt men sitter och kippar efter andan och lutar sig emot ena väggen. Jag blir helt förtvivlad och kramar om honom och frågar desperat vad han vill att jag ska göra. jag ringer efter ambulans och han påpekar gång på gång att han känner att det är dags för honom att gå vidare från...