Ett drömspel.
Jag hade enbart några få soles kvar i fickan efter att jag tagit mig från Arequipa till Lima, och magen kurrade. Språket behärskade jag inte riktigt och jag var utlämnad till min skolfranska som någotsånär liknade spanskan, min lilla fickordbok och de få vänliga själar som ville prata engelska med mig. Det luktade mycket avgaser och trafiken var vildsint, där rött var grönt och tutan var kung. Det osade mat ur olika stånd och jag såg något som liknade en korvmoj till utseendet, men i peruansk anda, och som självklart var något annat.
Jag hade redan tuggat anticuchos och kyckling och ris så att det stod härliga till och vad den lilla damen förberedde i sin korvmojshybrid var arepas, ett välkommet avbrott från den inslagna kosten. Den silvriga vagnen öppnades och hon lastade på, rev över, och serverade till slut något som fick mina smaklökar att slå volter redan innan jag satte tänderna i det. Jag hade inte ätit på ungefär 12 timmar och även om det sägs att hungern är den bästa kryddan så doftade det himmelskt i sig själv. Jag betalade och till min förvåning hade jag faktiskt soles kvar. Jag satte tänderna i arepan och grät. Det var något av det godaste jag ditintills någonsin hade prövat och känslan blev överväldigande.
Jag visste att jag skulle ta mig till Teatro Mayor, för jag hade föreställning med kompaniet, kompaniet som alla spritt sig för vinden de senaste veckorna då vi haft både egentid och ledigt. I min telefon stod det massor av namn på gamla kända ansikten ifrån Sverige och Östersund och jag ringde till Josefine för att se hur hon skulle ta sig dit. Hon hade precis checkat in på hotellet som låg vägg i vägg med teatern och hon lovade att hon skulle skicka mig adressen så att jag också skulle kunna ta in på samma. Vi hade, i kompaniets linda, varit vansinnigt kära i varandra, men efter ett tag upptäckt att vi inte alls fungerade som par vilket var fantastiskt skönt och frigörande.
Medan jag väntade på adressen så försökte jag fråga mig fram efter vägen och mycket gestikulerande hjälpte mig på traven. Jag såg inte ut som en skådespelare, jag såg ut som en luffande backpacker och trots att mitt namn stod fetstilt på affischerna utanför Teatro Mayor så var det inget som jag vare sig skröt med eller målade upp som något anmärkningsvärt. Vi skulle ha fyra föreställningar i veckan i fyra veckors tid, och vår adaptation av Strindberg hade verkligen tilltalat den latinamerikanska publiken, då vi redan varit i Bolivia, Brasilien och El Salvador tidigare.
Det plingade till i mobilen precis när en gubbe tagit mig under armen för att leda mig rätt och jag kunde snabbt dra upp kartan och se att det var tillräckligt långt dit för att inte orka och våga gå, så jag tackade för vänligheten och hoppade in i en taxi. Jag försäkrade mig först om att denne kunde ta kort då mina kontanter var nästintill slut. Väl i taxin ringde jag Sanna, vår scenmanager och även hon en gammal flamma vars gnista fortfarande fanns där trots att vi inte agerade på den.
Varför var alla jag jobbade med gamla kärlekar? Eller; varför gjorde teatern oss så fulla av spänning och laddning att vi utagerade den? Eller; var vi alla bara rätt och slätt att betrakta som lösa människor, såsom skådespelare och artister negativt uppfattats och stämplats som?
Det kittlade i magen, både av samtalet som blev ovanligt fnittrigt, men framförallt av den hisnande upplevelsen att befinna sig på andra sidan världen och ha en scen att gå upp på redan samma kväll. Att få agera, få betalt för det och dessutom se och uppleva så mycket på en gång. Människorna flöt samman på gatan och trafiken blev ett dovt hum i den lilla fjärilskupa som taxin blivit.
Och precis då vaknade jag.
❤️
SvaraRadera