FREDRIK SCHEIKE

Tunnbrödsstut med messmör, lösgodis, saltlakrits, Sibylla, Gatuköket, bea-dipp, mjukglass och öl för 60 spänn styck. Ditt eget språk, kylslagna morgnar, daggtäckta gräsmattor, bäverätna träd, väderslitna bryggor, källvattenskallt kranvatten, tranan som gråter i ottan och milsvida skogar. Skymningsljuset. Morgondisen. Rågbröd. Minnen. Tystnaden. Vad är hemma för dig?

Tusen gånger om har jag börjat att skriva och tusen gånger om har orden försvunnit ut i ingenting. Locket har lagts på och jag har suttit stilla och likt en tryckkokare låtit intrycken möras över en ofantligt lång tid. Det har varit alldeles för mycket på sistone och det är svårt att ta och ha egentid. Men ibland kokar det över, och man måste bara sätta sig ner - och vara.

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne, eller ja, i mitt fall till Barcelone. Ja, den var dålig, men det har varit en fantastisk månad där jag haft möjligheten att boka två projekt, två olika annonser, en här i Madrid och en i Barcelona, samt en video för ett universitet här i Madrid nu i veckan.

Nu har jag bott i Spanien i snart 10 år. 10 år av drygt 35 levda. Ja, vi har inte riktigt kommit upp i en tredjedel av livet än, men det närmar sig med stormsteg och det känns konstigt. Det är som att det är hemma men ändå inte riktigt, som att jag hela tiden blickar utåt, men inåt och bortåt. Jag är invandrare.

Mitt i allt bröte och bråte , allt krig och alla skuldberg  som växer så finns det ändå några glädjande besked och ljusglimtar att hämta. En sådan är att mamma är här i en vecka och skämmer bort mig och oss, och att hon har en sådan himla levande relation med vår äldste, och en annan är att jag har blivit optionerad för en reklamfilm nu på söndag!

Tystnaden är något jag märkt väldigt mycket av på sistone. Och då framför allt min egen. Jag är mycket inne i mitt eget huvud och det stör andra som är runt omkring. Jag är sparsam med orden och jag utför saker i tysthet istället för att basunera ut vad, när och hur jag ska göra något. Tystnaden har blivit väldigt viktig i den fullständiga kakafoni jag lever i. Men det är ändå aldrig riktigt tyst.

Vem sa det först, Shaw eller Wilde? Vissa tillskriver citatet någon anonym källa för tusentals år sen, men det låter onekligen väldigt taget ur luften. I onsdags fick jag för första gången upp ögonen för vad det verkligen betyder.

Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen och jag vet just nu inte direkt varför. Eller jo, jag ska inte lura mig själv eller någon annan för den delen, jag vet precis varför jag har gråten i halsen. Det är precis som när man säger till någon, jag är inte ledsen för att brista ut i tårar sekunden efter. Man vet, det bara är så att vi kanske inte vill erkänna allt för oss själva.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.

Jag var återigen liten. Jag minns det så starkt, så klart och så otroligt närvarande. Jag kan inte ha varit mer än 4 max 5 år. Rätta mig gärna om jag har fel, mor. Eller kanske att jag var 7 och nyss börjat ettan, med ett abstrakt tänkande och ett språkbruk som redan då gjorde att jag studerade femmornas svenska. Oavsett ålder så var det en sak som var klar, jag var nästintill allergisk. Och detta mot en mening.

Att bygga en grund. Oavsett om den är emotionell, relationsmässig eller varför inte rent byggnadsmässig, så fyller grunden samma funktion. Den förankrar, den står fast och den ser till att du kan bygga vidare, uppåt, sträva mot nya höjder och stå starkt och stabilt även när det blåser upp till storm. När du inte har en grund att bygga vidare ifrån, då blir tidens-, nyckens- och vädrets hand din mästare istället. Så hur gör man?

Och så sitter jag här igen, klockan är långt efter min läggtid, funderar, skriver och fastnar i den ena tanken efter den andra. Försöker ställa upp ord, texter, rader och formulera mina intryck till något sammanhängande. Det går sådär att rota i en själv ibland.

Kärlek och relationer, framför allt relationer, är det allt vi har? I filosofin och framför allt inom metafysiken pratas det om kausala samband, orsak och verkan, och vad påverkar oss mer än de relationer som vi etablerar, med vänner, med bekanta, med våra partners och våra föräldrar? Och likadant, avsaknaden av dessa påverkar väl oss också?

I ett annat skede av livet borde jag kanske ha börjat fundera på vad egentligen gjorde för fel, inte tagit det så här långt och inte sårat så många på vägen, det borde kanske ha varit en idé och gjort saker och ting mycket lättare, istället för att ösa ur mig allt på en gång. Men med kriser kommer förändring och med förändring mognad, och utan kokong ingen fjäril.

Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

Matglad är jag, och det är i ärlighetens namn en av de absolut största delar i mitt liv. Jag är fullkomligt epikurisk när det kommer till mitt förhållande till mat och att jag inte är kock på heltid, eller utbildad, beror på något så tråkigt som mina handeksem. För mycket tvättning, vilket är A och O, i ett professionellt kök gör att mina händer sväller upp, blir röda och för jävliga. Men kärleken består och jag började jobba på kafé, ett bra mellanläge mellan restaurang och hemmakock och till slut fann jag även annan kärlek där.

Vad krävs egentligen för att man ska bli kär? Är kär samma sak som förälskad? Vad krävs för att de första intrycken ska övergå till bestående "men"? Här kommer kanske den töntigaste listan någonsin, men jag är ju rätt töntig av mig.

Kan man säga att ett hjärta läker, om ett hjärta aldrig varit delat? Kan man säga att man helar något som aldrig varit trasigt? Finns det ett större självbedrägeri?