Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 19)

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna? Är det attraktionen? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

Efter att återigen ha fått mitt hjärta brustet. Eller rättare sagt, kanske själv valt att få det att brista, så stod jag tomhänt och trasig och längtade efter att få känna något igen. Den tjej vars dröm jag levde åkte hem och med det också mycket av den fina vänskap vi ändå också hade. Samtalet därefter där jag blottlade alla mina känslor var långt ifrån vackert, men det är det väl sällan när man spiller över och låter det mesta bli ett veritabelt mos av känslor, kärlek, skam och ånger.

Under året som gick så repade jag mig, mest på grund av att jag var tvungen då jag inte kunde leva i ett konstant grämande, men också för att jag var på en resa där jag hade börjat djupdyka i mig själv på ett helt annat sätt. Terapi är terapi och teater är teater, men skådespeleri kan verka terapeutiskt och många av mina spärrar släppte när jag dag efter dag hittade nya sätt att uttrycka mig artistiskt på. Klasserna och processerna var intensiva och krävande och vi blev sammansvetsade som ett lag av hjärtats atleter utan inbördes tävlan.

Det var också då som jag av en slump, eller genom gediget arbete med mig själv, lyckades bli av med den panikångest som jag dragit med de nästan 10 tidigare åren, något som var en enorm frihet. Att inte behöva känna att du står högst uppe på en berg-och-dal-bana som befinner sig i fritt fall utan att du rör dig ur fläcken var en befrielse och den självsäkerheten, eller i alla fall, den inre styrkan var plötsligt min. 

Jag minns inte exakt vilken tidpunkt på året, eller i vilket skede av min utbildning jag var, men jag vet att den plötsligt var borta, jag var sjukt artistiskt produktiv och jag hade blivit på nytt förtjust i en tjej. Det råkade vara så att hon gick i samma klass och vi fungerade även bra som scenpartners. 

Hon var så diametralt olik alla andra tjejer jag någonsin ens hade varit intresserad av, hon var kort, lite satt och relativt barnslig både till sinnet och till utseendet. Men det var något som klickade och delvis kanske det berodde på att jag kände mig beundrad. Vi var exotiska för varandra, och jag kände mig nästan upphöjd på en slags kulturpiedestal. Ett slags levande uppslagsverk eller lärobok, där vi diskuterade poesi, hon förhörde mig på min filosofi och jag fick henne att pröva vin till maten för första gången i hennes liv. Jag öppnade dörrar och det fick min självkänsla på topp. Lite oavtalat visste vi att det var för ett tag, det var ingenting som varade för evigt, dessutom hade hon eller skaffade sig en riktig pojkvän under tiden, men de höll sig extremt kyska, så när som på en puss var för mycket och detta på grund av hans religiösa övertygelser om äktenskap med mera.

Jag skrev en dikt, eller jag skrev egentligen flera då New York-året var oerhört produktivt, men jag skrev en dikt som handlade om att jag hade givit bort mitt hjärta till ett oförsiktigt barn, men frågan är väl egentligen om den som var oförsiktig faktiskt var jag?

Jag var egentligen aldrig riktigt kär har jag förstått nu, men vi vårdade varandras tid och hjärtan ett tag, och när det tog slut så var jag aldrig så uppriven som jag varit vid andra tillfällen.

Sen började det.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor