Grumliga möten

Jag nästan sprang hem från kontoret. Jag visste att jag hade marginal, men jag ville inte tänja gränserna, för gott tålamod är det ont om i dagsläget. Jag hann över torget, telefonen och chattapplikationen från jobbet i högsta hugg, Pleasurekraft i lurarna och över vägen, förbi tobaksbutiken och kycklingprinsen. Bort bakom prostibulen och in framför pizzerian, in på gården, där minutrarna plötsligt blev färre.

Han kom gåendes som han alltid gör, lätt framåtböjd i en lunkande stil som visar att benen kanske inte är vad de en gång brukade vara. Han bor alldeles under oss och vi hyr vår garageplats av honom, så relationen är grannskapligt god. Det märktes att han nyss kommit ut från sin lägenhet, för han går alltid ett snett rakt streck från dörr till port, men den här gången var det raka strecket riktat direkt mot mig. Minen var allvarligt djup och blicken var långt ifrån stadig, inte så att den var flackande, snarare grumlig och frånvarande. 

Jag hejade på honom, som man alltid gör men istället för att besvara min glada hälsning så fortsatte han rakt fram.

Han stannade mig mitt på gårdsplan och frågade om jag numera visste. Då jag inte hade hört nåt, men är tillräckligt bevandrad med människor för att ha en aning förstod jag direkt vad han menade. Efter 52 års äktenskap, och 2 som pojk- och flickvän påpekade han, hade hans fru dött på det sjukhus hon blivit inlagd på veckan innan. Hon hade blivit begravd samma lördag i sällskap av den närmsta familjen som alla hade kommit dit. Dottern från USA och alla hennes barn, den andra dottern och hennes familj och så han själv, såklart.

Jag har aldrig sett honom emotionell, jag har hört honom skrika fascistiska och rasistiska grejer till sin städhjälp, saker som jag skulle bli tvungen att stänga ner bloggen för ifall jag skrev ut dem. Jag har sett honom gorma åt oss ifrån vår dörröppning när hans felande hörapparat gjorde att han trodde att vi förde ett himla liv, medan vi i själva verket knappt hade volym på TV:n för att den minste sov. Jag har sett honom kufiskt luktande på alla blommor, klappandes kaktusen utanför hans lägenhet samt öppnandes dörren i enbart kalsonger och blöja då han inte hunnit klä på sig innan han svarade på min påringning. 

Men jag hade aldrig sett honom en smula emotionell, och när jag nu la handen på axeln i ett patetiskt försök till tröst så lutade han ner huvudet mot min bröstkorg och axel och kramade mig i den fumligaste kramen jag någonsin varit med om. Och jag höll på att bli sen trots att jag var så nära.

Mina kondoleanser blandades med stressen om att komma hem i tid och efter några fler tafatta ord, som ej var menade som tomma, så sprang jag de sista 10 metrarna och upp för trappen.

Väl hemma hade jag tänjt på tålamodet, men stod förundrad och begrundade hur fasligt mänskliga vi alla är.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor