Triptyk i självbevarelsedrift.
Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.
Jag måste kanske ta det hela lite i sänder. När jag var i mina tidiga tjugo, för drygt 10 år sedan, så vandrade jag i New York. Vilse, men aldrig vilsen, gick jag aveny upp och aveny ner och slet mina skosulor mot den hårda asfalten och insöp en stad vars själ är omöjligt bökig att beskriva och fånga. Jag hade hittat ett av mina kall i livet och hade aldrig trott att jag skulle kunna komma att försörja mig på något så kul som teater och skådespeleri. Jag var full av framtidstro och ville utvecklas som människa och som artist.
Jag var ofta på muséer, restauranger och barer, men hittade även meditation som ett sätt att komma till bukt med stress. Man kan kalla det en jakt på spiritualitet eller en stark självbevarelsedrift och ett sätt att hitta inre frid. Och det hjälpte. Under tiden i New York, denna världsstressens kärna med ett renommé om att vara staden som aldrig sover, lyckades jag överkomma min panikångest så till den grad att det skulle dröja år innan nästa anfall kom, och det var då inte alls lika oöverkomligt.
Jag hade i alla fall en sådan session, en meditation som varade i 20 minuter där jag inte fokuserade på något annat än mig själv. Jag kommer inte ihåg exakt fokus för den meditationen, mantrat eller några exakta detaljer, men när jag klev ut på den 97:e gatan var jag plötsligt en annan person. Jag gick, några hundra meter, någon kilometer, igenom och runtom Central Park och ner längs avenyerna och i ett ögonblick så såg jag mig själv, nästan som en utomkroppslig upplevelse. Jag såg mig själv, inte reflekterad, men som en klar bild i tre stadier, barn, ung vuxen och gammal och jag blev så tagen att jag stannade upp och bara betraktade det hela framför mig.
Där stod tre versioner av mig. Jag kände igen mig själv i alla. Där stod tre jag och log tillbaka mot mig och jag visste helt plötsligt, eller jag förstod helt plötsligt, att bryggan mellan fram- och dåtid är nuet, att vägen dit är valen vi gör och att oavsett vad så skulle jag bli gammal. Det kanske låter lite motsägelsefullt att säga att fri vilja bestämmer var vi ska ta oss, men att determinismen har visat mig mig själv som äldre, men så är det. Det är inte hårddragen determinism, så den fria viljan kanske snarar bestämmer HUR vi tar oss dit vi tar oss.
Oavsett vad, då var jag här, där, då, nu och sen, samtidigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar