Smått, mindre, minst.
Frivilligt stod jag där, nära kanten och blickade ut. Från 32 andra våningen, rakt ut i ingenstans, minst 100 meter upp i luften och enbart någon sekunds fall rakt ner i asfalt, glastak eller rulltrappa. Två fönsterrutor tjocka som min halva hand skyddade mig och alla vi som stod på insidan från vinden som slet i fasaden och ven kring knuten av byggnaden. Jag lutade mig mot det kalla fönstret och kände novemberdimmornas kyla svepa in morgonen.
Vi var fem som stod där, med varsin kaffe i handen och diskuterade 11:e september, och inte med fokus på min födelsedag, utan som startskottet för ännu en ny era av kriser, krig och elände. Vi diskuterade även vad man själv skulle göra, springa? Hoppa? Stanna kvar och vänta på hjälp för att sedan horribelt dö i de rasande massorna?
När det nu är uppenbart att två robotar, ukrainska eller ryska, har slagit ner i Polen och att Polen som NATO-land egentligen skulle ha rätt till att åberopa både artikel 4 och artikel 5, det vill säga möjligheten att hålla råd samt få militärt understöd, känns världen plötsligt väldigt mycket närmare ett tredje världskrig än vad det gjorde bara för ett par månader sen. Det är svårt att ens tänka att vi lever i 2022, ett årtal som borde tyda på att vi hunnit bra mycket längre än att vara sådana vapenkramare och fullständigt maktgalna stridspittar.
Vi i min generation växte upp med freden i närområdet, en ekonomisk tillväxt nästintill utan gränser och kriget som något fjärran. Vi har sen tagit oss igenom finanskrisen och fastighetsbubblan under 90-talet, Y2K, IT-bubblan, 11 september och med det Afghanistan, Irak, finanskrisen 2008, pandemin, påföljande finanskris, eskalerande högernationalism, fascismledarskap och våldsbejakande ideologier och ideal, en energi-, spannmåls- och allmän-supply-chain-kris, och en aldrig så nära förestående världskonflikt.
Vi är generationen som fått allt, och sen blivit av med det mesta. Vi är den generation som nu också väljer att fortsätta att sätta barn till världen, även i krigshärjade delar av världen som just Ukraina i det här exemplet. Hur det måste kännas att föda, eller att ta emot ett barn när massorna rasar omkring dig, eller ligger på ett kallt golv i ett bombskydd, eller inte veta om det finns vård att tillgå om något skulle gå snett, måste vara den högsta formen av terror.
Nej, jag stod aldrig inne på WTC den 11/09/2001, jag var på väg hem till ett tryggt hem. Jag behövde aldrig göra valet, springa, hoppa eller stanna kvar. Jag har aldrig ens varit inom en 100 milsradie av ett attentat eller ett krig. Så när jag står där, blickandes ut över staden och till slut ser långt bort upp i bergen, eller ner på människorna som är så små, så små, så ter det sig overkligt hur stora mina egna problem känns.
Kommentarer
Skicka en kommentar