FREDRIK SCHEIKE

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont , men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.

Vad gör man inte för kärlek? Eller rättare sagt, vad gör man för kärlek? Vad är det i det som gör att vi nästan är villiga att ge allt och lite till? Är det de små grejerna ? Är det attraktionen ? Är det känslan av att vi kan vara oss själva, trygga och sedda för den vi är? Är kärlek kanske helt enkelt trygghet?

I ett annat skede av livet borde jag kanske ha börjat fundera på vad egentligen gjorde för fel, inte tagit det så här långt och inte sårat så många på vägen, det borde kanske ha varit en idé och gjort saker och ting mycket lättare, istället för att ösa ur mig allt på en gång. Men med kriser kommer förändring och med förändring mognad, och utan kokong ingen fjäril.

Det är rätt ironiskt att jag, som alltid haft någorlunda negativa tankar kring att gräva i det förflutna för att hitta mönster i nutid, och motverka misstag i framtiden, sätter mig ner och börjar fundera över just vad som format alla de beslut jag tagit. Jag undrar hur många av de beslut och misstag jag idag gör som jag kommer att behöva bearbeta senare i livet, det är onekligen en spiral som aldrig tar slut. Precis som självtvivlet, skuldkänslorna och det eviga dammet på axeln.

När jag inledde den här följetongen så var det enbart för att gå till grunden med vad som är kärlek för mig, var jag brister, vad jag gör fel och också framför allt, vad kan jag göra bättre i nu- och framtiden. Jag sitter här och skriver del 16 i en djuptgående analys kring mina egna beteenden och börjar fundera om jag inte låter förbannat självupptagen. Men det kanske är bloggens natur?

Matglad är jag, och det är i ärlighetens namn en av de absolut största delar i mitt liv. Jag är fullkomligt epikurisk när det kommer till mitt förhållande till mat och att jag inte är kock på heltid, eller utbildad, beror på något så tråkigt som mina handeksem. För mycket tvättning, vilket är A och O, i ett professionellt kök gör att mina händer sväller upp, blir röda och för jävliga. Men kärleken består och jag började jobba på kafé, ett bra mellanläge mellan restaurang och hemmakock och till slut fann jag även annan kärlek där.

Vad krävs egentligen för att man ska bli kär? Är kär samma sak som förälskad? Vad krävs för att de första intrycken ska övergå till bestående "men"? Här kommer kanske den töntigaste listan någonsin, men jag är ju rätt töntig av mig.

Kan man säga att ett hjärta läker, om ett hjärta aldrig varit delat? Kan man säga att man helar något som aldrig varit trasigt? Finns det ett större självbedrägeri?

När man är ung är man dum och när man är dum är man omogen, så det är väl inte så konstigt att man gör så många misstag när man är liten. Men den som inte lär sig av misstagen är väl omognare ändå, så hur många gånger ska man egentligen behövas misslyckas för att lyckas?

Här sitter jag med en pilsner, ensam en lördagkväll, med julljusen blinkande i bakgrunden och ett svart, kallt och snöfritt vinterlandskap framför mig. De har kapat grenar i träden nere i trädgården och bland dekorationerna som syns på vår gård blandas stjärnor och hjärtan och i fjärran ylar en hund där en av grannarna springer förbi med en madrass över ryggen, och jag undrar, vad är kärlek?

Puy de Dôme låg grön i fjärran, ingen snö hade kommit men det var kallt i luften. Löven hade precis börjat skifta och solens sista strålar lyste ner på där vi satt. Jag såg henne i profil, denna starka blick och denna varma utstrålning. Hon såg inte när jag tog en mental bild av det hela, där vi satt på vattencisternen och blickade ut, ut över den främmande stad vi båda för ett tag kallade hem.

Paris borde i likhet med New York verkligen beskrivas som staden som aldrig sover. Det finns alltid nåt som är öppet och är det inte en bodega så är det en bordell. Men det är också kärlekens, eller ska jag säga, den glorifierade romantikens mecka. Och det råkar vara en av mina absoluta favoritstäder i hela världen.

Kärleken är svår, kärleken är stor och kärleken är drivkraften bakom allt vi gör och allt vi är. Det är svårt att tänka att något kan vara lika omöjligt som tillfredsställande.

Är det någon här som har läst Dickens och framför allt, en Saga/Historia om två städer? Det kan vara den mest klassiska öppningen i hela litteraturhistorien; "Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider." Och redan där vet man exakt vad man har att vänta.

Jag hittade teatern, jag hittade ett sätt att representera livet utan att leva det, jag hittade en kanal och ett utlopp för både min kreativitet och min mänsklighet. Jag hittade mig själv i konstformen som går ut på att hitta sig i andra. Jag hittade också kärleken i det enda förhållandet jag hade under tonåren.

"Är det så här att vara kär när man är liten? Hur är det då att vara kär när man är stor?" sjöng min parallellklass på mellanstadiet i en musikal som jag inte har någon riktig aning om vad den egentligen handlade om. Men raden satte sig och frågeställningen är ännu djupt rotad i mig. Hur är det att vara kär när man är stor?

Vi närmar oss sakta men säkert puberteten i denna blottläggning, eller ska jag säga, denna memoar i följetångsformat med inbakade tankar och filosofiska funderingar. Så vad händer när kärlekstörst möter hormonstinn och svällande känslor?

Hjärtat krossat. Ja, hur många gånger har du själv fått det? Trott att du aldrig ska kunna läka igen? Aldrig kunna älska och hoppas igen? Hur många gånger har du tänkt att du aldrig ska bli kär igen?

Trots att jag inte haft kärleken med mig från barndomshemmet, alltså en mogen kärlek då jag har varit älskad som få andra, så har jag ändå alltid längtat, törstat och trängtat efter att dela mitt hjärta med någon annan, men hur gör man? Var började detta? Jag går igenom, så vitt jag kommer ihåg, från början till nu, från dag ett till slut och delar mina innersta tankar och känslor.

Jag vill ju gärna inte skryta, jag är inte den typen av person liksom. Jag slår mig gärna inte för bröstet vid bragder, men, undantaget kommer nu, jag är nog fan inte bra på kärlek.