Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 12)

När man är ung är man dum och när man är dum är man omogen, så det är väl inte så konstigt att man gör så många misstag när man är liten. Men den som inte lär sig av misstagen är väl omognare ändå, så hur många gånger ska man egentligen behövas misslyckas för att lyckas?

Det sägs ju att två fel gör inte ett rätt, och det kanske stämmer. Bara för att Anders gör en sak som är fel behöver inte Olof göra samma grej om det nu redan visade sig vara en dålig idé, men när det kommer till våra egna misstag då? När börjar vi lära oss? Var i processen stannar vi upp och tänker? Tänker till, begrundar och funderar, varför händer alltid samma saker jämt mig?

För några går det snabbt, för andra, som för mig, har det tagit över 15 år att rannsaka mig själv och lära mig om mina brister och inte är det särskilt roligt, men samtidigt, den som ingenting lär sig kan ju inte heller gå vidare och utvecklas.

När jag kom tillbaka till vardagen i mitt lilla Östersund, efter att ha varit ute på vift i världen, så var jag fylld av energi, lärdomar, erfarenheter, glädje och hopp. Jag skulle börja en ny klass och slippa den ingrodda dåliga energin i min gamla, där det på 11 personer lyckats bildas 5-6 grupperingar. Jag hamnade i en större klass med några som jag redan kände och där de flesta var ett år, några två, yngre än jag själv. Jag gick inte om, men jag tog inte heller studenten i Frankrike då det hade inneburit att jag varit tvungen att läsa deras första och andra år på gymnasiet på en termin, och det hade jag inte studieork till när den franska världen låg för mina fötter.

Väl hemma som sagt lyckades jag återigen bli kär och hjärtat pirrade, och trots att det inte skedde på en gång så är det fantastiskt hur snabbt ett hjärta läker.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor