Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 3)
Som en tussilago som överlever den hårdaste av hårda vintrar, eller som en maskros som bryter sig igenom asfalten och sprider sig bäst när vädret är som värst, lite grann så fungerar våra hjärtan och våra känslor. Vi härdas och vi lär oss, vi ser misstagen och vi borstar av oss, och vi växer, trotsar vår omgivning och vår konditionering, och vi gror till vackra varelser som känner och tänker, lite bättre. Med det sagt, jag vette fan om jag är bra på det här med kärlek ändå.
Ett av mitt livs absolut största kärlekar inträffade när jag var 11, begynnande pubertal och hormonell, men med hjärtat på rätt plats, helt platoniskt och i sinnet då också perfekt, då jag aldrig får veta hur det hade varit att kyssa, Anna-Belle.
Jag var 11 som sagt och min mamma hade tagit med mig på den mest livsomvälvande resan jag någonsin varit med om. Startskottet för mitt nya jag, en mental vändpunkt och en åldrande erfarenhet som jag än idag och för alltid kommer att bära med mig läxor och lärdomar ifrån. Som jag tidigare nämnt så fick jag aldrig veta vad kärlek var i barndomshemmet, och många undrar säkert, varför? Jo, ni som känner mig vet, jag har aldrig haft en pappa då han dog i sviterna av en tragisk olycka i Tanzania, då min mamma var gravid med mig.
När jag var 11 så beslöt sig min mor då att ta mig med till just Tanzania och Afrika, möta mitt mörker och hennes förflutna, lära känna en del av min historia och en stor del av just mig själv. Vi reste runt i fyra veckor i detta fantastiskt vackra land för att sedan tillbringa de sista semesterdagarna med att ö-hoppa på Seychellerna, paradiset på jorden.
På en av öarna bodde vi på ett litet hotell där vi snabbt kom i kontakt med andra resenärer, och började prata med dem. Det fanns en kanadensisk familj och en fransk familj, och i den franska familjen en tjej som var 14 och det vackraste jag sett. Omgiven av paradisstränder, palmer och färska fruktfat till frukost såg jag hennes böljande hår, hennes skrattgropar och fräknar, hennes djupt bruna leende ögon och jag blev upp över öronen kär.
Vi åkte på en biltur tillsammans med dem, då de hade hyrt en jeep att ta sig runt i, och vi barn satt där bak. Jag kunde inte sluta stirra på hur hennes hår flög i fartvinden, hur hennes leende fick mig att smälta inombords och hur hennes ögon var så välvilliga, varma, kärleksfulla och uttryckte så mycket smittsam livsglädje att palmerna, den kritvita stranden och den brinnande solnedgången i bakgrunden målade en tavla jag aldrig glömmer. Jag var 11 och hon var dessutom tre år äldre, 14, och min kärlek förblev platoniskt idealiserad. Anna-Belle, hon vann en del av mitt hjärta, med ett enkelt leende.
Kommentarer
Skicka en kommentar