Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 11)

Här sitter jag med en pilsner, ensam en lördagkväll, med julljusen blinkande i bakgrunden och ett svart, kallt och snöfritt vinterlandskap framför mig. De har kapat grenar i träden nere i trädgården och bland dekorationerna som syns på vår gård blandas stjärnor och hjärtan och i fjärran ylar en hund där en av grannarna springer förbi med en madrass över ryggen, och jag undrar, vad är kärlek?

Vi gör ett litet kronologiskt hopp och hoppar fram till dagen innan mitt bröllop. Jag var inte ens 30 fyllda och kär uppöver öronen. Vi hittade varandra av en slump och nu stod vi där, på tröskeln inför resten av våra liv och skulle lova varandra evig trohet, evigt tålamod, kärlek och kämpaglöd och jag hade vänner ifrån alla mina år samlade under ett och samma tak.

Det var min svensexa som de anordnat hastigt och lustig och det var en lugn tillställning, men en mycket rolig sådan, med mat, cava, öl och lekar, jag hade fått en rolig mössa och en rolig t-shirt och var utspökad som sig bör, för igenkänning och löje, som sig bör men med skillnaden att mina vänner är de finaste i världen och passade på att skratta lagom mycket åt och med mig.

När vi kom hem till vår lägenhet efter alla upptåg så hade mamma stått och lagat lunch till alla och vi satte oss att frossa i vardagsrummet, och jag vet inte om det berodde på stämningen, alkoholen eller den fantastiska närvaro vi hade, men konversationerna som uppstod där var så fantastiska att de också var en stor del av behållningen av hela dagen.

Jag fick frågan, när vet man att det är rätt? När vet man att det är det perfekta ögonblicket att gifta sig? Vilket är en väldigt intelligent, romantiskt inriktad och väldigt vanlig fråga, som jag själv ställde mig innan jag friade. Jag hade, som dato, ringen i fickan i ungefär 3 månader innan jag faktiskt friade.

Mitt svar på frågan var, och förblir, att det inte finns något perfekt tillfälle. Det kommer aldrig någonsin vara optimalt, den stora, bedårande och romantiskt omöjliga kärleken som vi alla drömmer om, den finns nog kanske inte riktigt om det inte är så att vi låter den vara precis det den är, om vi inte låter den vara precis här och nu. Om vi inte tar varenda kärleksögonblick för vad det faktiskt är, en möjlighet att skåda det oändliga genom någon annans ögon. En möjlighet att nå det omöjliga. 

Det perfekta ögonblicket slår en inte ansiktet som en uppenbarelse, det är ett ögonblick du skapar, kultiverar och fångar, för att kunna göra det bästa av det. Om det då leder till att du friar, om det då leder till att ni väljer att dela dagar och nätter tillsammans för en icke överskådlig framtid och om det då leder till att du tror på att evigheten är uppnåelig, ta chansen och riskera allt. 

För du har också allt att vinna. 

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor