Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 9)

Paris borde i likhet med New York verkligen beskrivas som staden som aldrig sover. Det finns alltid nåt som är öppet och är det inte en bodega så är det en bordell. Men det är också kärlekens, eller ska jag säga, den glorifierade romantikens mecka. Och det råkar vara en av mina absoluta favoritstäder i hela världen.

Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag var där första gången, men jag och mor hade precis avslutat en språkkurs i södra Frankrike och fick låna en kompis lägenhet utanför centrum i Paris och redan där, vid ungefär 10-11 års ålder så väcktes intresset och den stora kärleken för franskan och den franska kulturen. Min mamma hade alltid varit lite frankofil och när hon och mormor försökte dölja saker för mig, typ julklappar eller hemligheter pratade de alltid franska med varandra. Så kärleken till språket kanske började på ett tidigt egoistiskt plan för att få reda på var mamma hade gömt godispåsen, när vår Lillnisse skulle komma eller vad det blev för spännande överraskning på lördag klockan 14:30.

Oavsett så började jag läsa franska extra tidigt och när jag gick i sexan läste jag två språk samtidigt, men var tvungen att droppa spanskan då jag blandade ihop det i huvudet och pratade franska i spanskklassen och vice versa. Så det är ju inte så konstigt då att när jag väl kunde och när det begav sig så tog jag beslutet att plugga ett gymnasieår i Frankrike. Jag hamnade, för er som vet och till er som inte vet, i Clermont-Ferrand, i Auvergne, mitt i centrala Frankrike. Fantastiskt vackert, bildskönt och mycket omvälvande.

Förutom den förra nämnda kärleken som jag ficka leva och uppleva fanns det i Frankrike och i samma stad en annan svensk, som precis som jag tagit ett år att plugga utomlands. Vi blev kära och trots att mitt hjärta var sargat och delat och fortfarande levde i det förflutna så låg framtiden för våra fötter.

Det är svårt att säga exakt varför någonting är som det är, både av metafysiska skäl men också av känslomässiga, relativa och subjektiva skäl. Hur jag då kunde kalla det vi hade ett förhållande då det sett med dagens ögon och erfarenhet kanske egentligen borde heta romans, beror på distansen till det och mitt mognade sätt att se på kärlek.

Vi hade knappt börjat innan tragiken slog hennes liv i spillror och hon var tvungen att åka hem tvärt. Men vad som följde var unikt, vackert, äkta och jag sjabblade bort även det.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor