Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 7)

Är det någon här som har läst Dickens och framför allt, en Saga/Historia om två städer? Det kan vara den mest klassiska öppningen i hela litteraturhistorien; "Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider." Och redan där vet man exakt vad man har att vänta.

Gymnasiet var kärlekslöst, grymt och fruktansvärt roligt. Det var en period att hitta på tokigheter, hitta sig själv och försöka bena ut någon slags framtid. Är det inte alltid så att vi jobbar för framtiden istället för att leva i och för nuet?

När jag skulle söka till gymnasiet var ambitionsnivån på topp och jag hade långt gångna planer på att söka något så galet som IV, individuella programmet, dit man normalt hamnar om man har misskött sig i skolan eller om man halkat efter eller haft problem. Mina betyg från högstadiet räckte långt över de program med högst standard, men jag tyckte inte att något av de programmen som erbjöds gav mig exakt det jag ville ha och tyckte därför att jag själv borde skräddarsy hela min läroplan efter alla mina intressen; filosofi, psykologi, internationell politik, drama, musik, engelska, franska och andra ämnen som jag i dagsläget inte kommer ihåg. Det var en plan som var långt gången och jag var väldigt nära på att göra det om det inte varit för att mina kompisar pratade just om framtiden.

På papper ser det ju inte jättebra ut om du gått ett program för folk med problem, oavsett hur pass höga betyg du har, vid sidan av ett program som heter någonting vackrare, och med den tanken i bakhuvudet så hamnade jag istället på SPi, alltså vanligt samhällsprogram fast med internationell inriktning. All undervisning på engelska, vilket genererade fantastiskt många skratt ibland, som min klasskamrat som frågade om han kunde "get a gold star in the... kant". Men som på det hela taget var i princip allt jag ville få ut av min gymnasieutbildning, utbildningsmässigt alltså. Varken kamratmässigt eller kärleksmässigt var det fagra två första år på skolan. Mina vänner hade jag i andra klasser, på andra program, i andra årskullar och till och med på andra skolor, så på så sätt gick det ingen nöd på mig, men jag hade inte en enda människa i klassen jag faktiskt kunde kalla för "kompis".

Jag ska inte säga att jag inte blev kär heller, bara inte bland de närmsta sörjande så att säga. Jag var upp över öronen förälskad i en tjej som jag hade blivit vän med via andra aktiviteter och gemensamma kompisar.. Och det bästa ögonblicket i den sämsta av tider låg för mina fötter.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor