Kärleksfast, en följetong om mönster, missöden och misslyckanden. (Del 4)
I högstadiet hade alla pojk- eller flickvänner, det var ett enda maffigt acne, hångel och osäkerhetskalas tre år i rad, där ingen visste vem som var med vem, eller vem den första ens var. Alla skulle vi hitta oss själva och bena ut karaktärsdrag, personligheter och egenskaper att föra in i vårt vuxna liv och vårt vuxna jag. Vi skulle bli individer, samhällsmedborgare och till råga på allt försöka luska ut vad det innebär med kärlek, på riktigt.
Vi var förvirrade, galna, vi var ömmande, växande och i mångt och mycket olidligt jobbiga. Vi var begynnande tonåringar.
Vad var kärleken när man var liten? Hur tog den sig uttryck? Var det attraktion och brustna hjärtan? Var det en långsam process där vi växte tillsammans? Var det en period att stöta, blöta och blöda och hitta sina egna ideal? Jag tror att det var olika för alla, men jag var alltid avundsjuk på alla mina bästa vänner som lyckades ha tjejer, lyckades ha förhållanden och hångla offentligt. Ja, var jag än tittade var det som att kärleken spirade, och vem var jag?
Den osäkra, rätt blyga sociala nörden som spelade rollspel, läste poesi och LAN:ade med kompisar. Det gjorde många av mina andra bästa vänner som hade flickvänner också, men de var mer självsäkra.
Jag hann i alla fall bli rejält bränd under högstadiet, en sån där gång som sätter spår. Omständigheterna kan låta mystiska och är väldigt infantila, men efter att min bästa kompis gjort slut med sin tjej började vår vänskap utvecklas till något mer, och jag bedyrade gång på gång att jag inte ville vara någons rebound, eller hämndverktyg då deras relation slutat relativt osnyggt.
Hon lovade att det var äkta men började efter ett tag alltid att besöka sin bror på annan ort de gånger vi kunde träffas. Det i och för sig tyckte jag inte var konstigt, och litade på hennes ord ända tills dess att jag fick höra av hennes ex, min bästa kompis, att hennes bror inte var 18, utan 5, inte alls gymnasiestudent och inte ens bosatt på orten som hon sa att hon besökte, utan ett dagisbarn på helt annan ort.
Jag slickade mina sår, jag försökte lappa mitt lagade hjärta och jag försökte återigen finna tillit, men det var svårt och tog tid.
Kommentarer
Skicka en kommentar