FREDRIK SCHEIKE

I mitt förra inlägg  så skrev jag om en mardröm jag haft nyligen, väldigt nyligen, men faktiskt är att nu när året lider mot sitt slut och vintern tillåter att jag rannsakar mig själv, har haft väldigt många, väldigt starka drömmar under året. Både positiva och negativa och ibland är det nästan svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det.

Det regnar ett stilla regn utomhus, mörkret har lagt sig för längesen och jag hör själv hur jag andas allt långsammare. Stilla knäpper fingrarna mot det mekaniska tangentbordet när stormen tilltar och mina nya lakan frasar i otakt med regnet som nu fullkomligt öser ner. Tankarna är luddiga, tankarna är trötta och hjärnan verkar återigen sväva ut i det förflutna och jag vet inte om jag ligger i mitt pojkrum på Ärtvägen och tittar ut genom fönstret från min våningssäng, om jag känner doften av nymanglade lakan med mormor i Upplands Väsbys tvättstuga eller om jag hör plåttaket på baksidan i Bjursås som täcker verktyg, färg och fernissa. Oavsett vad, jag är här - och där, samtidigt.

Om, tänk om. Tänk om det inte hade varit så, eller tänk om det hade varit så. Tänk om jag sagt så, eller inte gjort så, eller tänk om jag helt enkelt var någon annan. Om öppnar världar, om är fantasins kärleksbarn och om får verkligheten att skälva.