FREDRIK SCHEIKE

Tänkte att jag skulle ta och publicera följande novell på Reedsy för en tävling och en möjlighet att vinna 250$, men det visade sig att när jag väl lyckats skriva över 1200 ord på mindre än 24 timmar, att det tydligen kostade att ställa upp i tävlingen. Jag har inte den budgeten eller möjligheten att "slänga pengar i sjön", och kan inte gambla, även om jag själv tycker att storyn är rolig. Så ni får den i sin helhet på engelska här istället. Prompten för tävlingen var "Slow down: Start your story with a character canceling their plans."

Jag stirrar ner på den blanka sidan och känner mig lika tom som orden som rinner ur mig. Jag är ett virrvarr av känslor, minnen och tankar och magen har knutit sig alldeles kring hjärtat. Nostalgin är ett faktum och jag vet inte ens vad det är jag längtar tillbaka till, eller efter. Platser, personer och helt plötsligt står jag framför en sjö på en brygga, i en konsumbutik funderandes över vilket godis jag vill ha, ensamt vandrandes längs i regnet längs Fifth Avenue eller sittandes på en kulle blickandes ut över en stad jag aldrig förstod mig på. Klumpen blir inte mindre ju mer jag skriver utan istället fastnar andra bilder på näthinnan, det blixtrar förbi ord och delade måltider, hur ljuset föll på frukosten genom frostigt fönster, en kram, en kyss, en dag, en natt, en sekund, ett krossat hjärta, en ouppnådd dröm, doften av en bok, känslan, en låt, en blick, en sorg, ett skratt, det där pizzastället jag aldrig någonsin hittade tillbaka till igen. Världen blir mindre och mina...

(Ilford Super HP400, Canon F1 35mm. Featured on IG and available on Society6 .)

(Very expired Kodak Gold 36. Shot with Olympus Mju)

(Kodak 200 shot on a Canon F1)

(Kodak 200, shot with my Canon F1, soon on my IG. )

(Kodak Color 200, shot on my Canon F1 with a 100mm lens.)

(Expired Tudor film shot at 100 with my Canon F1, soon featured on my  IG )

(Shot on an expired Kodak Ektar 1600 with my Canon F1 100mm seen on my IG )

(As seen on my IG, shot with my Canon F1 using a 19mm f/3.5 ultra wideangle lens)  

(Accidentally triple-exposed Kodak Color 200+, featured on indisposableconcept.com )

(Analog self-portrait, triple-exposed by accident, featured by indisposableconcept.com )

Skinnjackan hade åkt på, mest av slentrian, det var ju ändå November och det borde vara tillräckligt kallt för att behöva skydda sig. Att temperaturen så där tidigt på morgonen ändå stod på behagliga, onaturliga, 15 grader enligt telefonen var något han inte alls noterat. Månen var rund och kall och gatan badade i det orange-gula skenet från gatlyktorna, neonskyltarna och en och annan förbipasserande morgonpigg buss. Det luktade fortfarande gårdagskvällen, den desperata jakten one-night-stands och sönderrivna soppåsar som någon uppenbarligen försökt hitta föda i. Hund eller människa, det är svårt att ha en uppfattning om när morgonkaffet fortfarande ekade med sin frånvaro. Säkert är att han själv kände sig mer som hund än människa denna morgon och skulle ha rivit upp både ett och annat om löftet av en nybryggd espresso kunde infrias.

Det brände till på fingret och han väcktes plötsligt ur sin morgontrans. Cigaretten hade han knappt rört och allvaret hade precis lagt sig och hela perrongen var som insvept i tystnad. Han släppte den så att den föll ner på spåren, sög ett tag på fingret där han hade bränt sig och svor tyst åt sig själv. 05:15 pendeln hade aldrig tidigare varit så här sen.

Och runtomkring samlades flugorna. Det stank redan sedan länge och det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det bara skulle bli maggot av kvarlevorna. Han hade redan vant sig vid lukten, börjat känna sig okej med att bara röra sig på tre-fyra kvadratmeter och att få mat genom en lucka i taket sisådär var tredje timme, om man nu fortfarande kunde räkna dagar och veckor i timmar. Men surret. Surret och oljudet. De konstanta vingslagen av en hade varit nog så jobbigt, men när den fyrtionde anslutit sig var kakafonin olidlig.

I'm standing in front of a river, a free flowing, powerful stream. I hear it roar in my ears, I can feel its pure energy piercing my spirit. Its natural force makes me pale in comparison. Its age, carved into the layers of the earth for thousands upon thousands of years makes my entire existence seem puny, seem like a flower in the wind. And maybe that's the key? I stand before awe inspiring life and think about death, I think about the human cycles and how we will all cease to exist and how in a few hundred years, no one will ever remember you. I look into the swirling, into the bubbly and into the foam and I feel it pulling through the ages, through the generations. I feel a stronger connection to the wild waters than to all what our modern lives have to offer. I look deep beneath its surface and I see, not what Narcissus saw, but a much truer beauty than one's perishable face. I stand before the river, wondering how to get across, wondering how to get back...

Det hela började med en blick och en handskakning. En såndär som man visste betydde något särskilt, något mer än bara den ena förlamande blinda hälsningen efter den andra. Det var provet på att man passerat till en högre, mer exklusiv sfär. Jag kände det direkt i kroppen, de uppskattande ögonen som föll på mig, nickarna mellan de redan invigda, utvalda och upphöjda. Hade jag äntligen nått dit, till den insikten som i så många år gäckat mig? Vid det runda middagsbordet blev det definitivt uppenbart, jag var nu en av dem och medan alla de andra samtalade om ditt och datt och om små och stora saker, tingens förgänglighet och lekte vem som gjorde vad när, satt jag där åtnjutande allt det tysta beröm som jag i deras ögon förtjänade. Vilken känsla. Att vara invigd och att vara någon, att helt plötsligt byta plats inom sig själv och förtjäna det som vi så många gånger bara drömmer om att uppnå. En lastbils snabba dundrande tar mig bort från min introspektion och min hjältekänsla, men...

I sedvanlig anda är det alltid samma väg hem genom snön. En och en halv kilometer verkar inte långt vare sig på sommaren eller hösten, men några meters pulsande konstaterar snabbt det faktum att detta nästan är ett maraton. Det blåser i alla fall inte och snöfallet är jämnt och fint. Vädergubbarna har hållit sitt löfte och låtit temperaturen ligga på stadiga minus tjugotvå. När såg man sist solen? Inget som är värt att tänka på, inget som går att tänka på utan att slås ner av vemod. Under mössan ekar musiken i halvtakt gentemot hjärtat som kämpar med att få kroppen att forcera en meter vithet som når upp lagom till midjan. Vilken våldsam natt. När batteriet ger upp på en gång är det tystnaden som skriker i kroppen. Nyförlöst vill den göra sig påmind och pracka på tanken om att i början var det minsann bara den som härskade och allt därefter, trots dess goda intentioner, har uppstått för att motarbeta den. Väl ute på vägen, nyplogad, bred och förbar är det dock dags att förbann...

Just wanted to drop the link to my Acting reel here. Would be frigging amazing if you looked at it, dropped a comment/like and helped me to propel my career forward. (And also help me become the number 1 video when you search for "Scheike" (and not my unfortunate and unrelated namesake) on YouTube.) I appreciate the support! The 2015 edition will be cut together shortly! Don't be a stranger! Loves