FREDRIK SCHEIKE

Jag har en katt. Min katt den skiter i allt. Eller i alla fall i det mesta. Den gråter på morgonen. Gråter när jag går. Bajsar i sin låda och skiter fullständigt i att grannens balkong inte är våran. Min katt ha dock fått en ny hobby. Att jaga små bäbissalamandrar.

Jag började skriva, slutade skriva, fortsatte skriva och raderade saker och ting till höger och vänster. Jag lät det ligga, jag lät det vara, jag lät det vila och vissa saker lät jag till och med glömmas. Och så kommer den där sprängande känslan igen. Den där känslan av att bara måsta få ur sig. Det är det eller dö.

Flåset upp och ångorna ner, eller vad är det man säger? Temperaturen är knappt hög i min kropp än, närmare 0 än 57,5 eller något dylikt. Två fåglar i handen gör ingen soppa i glashus bland tysta träd som faller, som det står skrivet.

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

Del fyra av min "följetong"  får låta vänta på sig. Det är inte för att jag inte har påbörjat den, det är det att jag inte haft ro, eller sinnesnärvaro tillräckligt att faktiskt slutföra. De övriga delarna är också typ planerade, och jag har skapat ett långt narrativ i huvudet, nu ska jag bara få ner det i pränt också. Men.

Vad jag har älskat. Helvete vad jag har älskat i mitt liv. Dag in och dag ut har jag älskat. Älskat min nästa, älskat min familj, älskat mina kära, älskat mina barn, älskat de som aldrig älskat mig tillbaka. Vad mitt liv har varit fullt av älskvärda ögonblick.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

Nu tror jag nästan att behovet, eller beroendet, sitter på sin plats. Jag tänker i ord och formuleringar och jag funderar på vad jag ska skriva härnäst och hur jag ska skriva det. Jag vill hitta de små guldkornen som liksom får min vardag att kännas lite mer kreativ.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

Totalt har jag 44 stycken utkast. Bara på bloggen. 44 stycken påbörjade tankar och verk som aldrig fullföljts eller tagit komplett form. 44 stycken inlägg med blandad kompott. Poesi, tankar och berättelser. Mycket vardag och mycket otaliga ord som aldrig kommit ut. Perfektionism? Idétorka? Brist på information eller inspiration?

Just det, jag hade ju en grej till också. Eller hade jag det? Jag vet inte längre. En av de stora fördelarna med att nu faktiskt sitta på en lite stabilare inkomst är ju att jag har börjat gå i regelbunden terapi. Och det är spännande.

Jag lever. Jag andas. Jag har fem fingrar på varje hand, fem tår på varje fot. Jag har en annalkande flint och anlag för det ena och det andra. Jag har mage. Jag har knän, pengar på banken och ett paraply. Nåja, det låter väl fint men finn ett fel. Jag har inte tid.

Helvete vad längesen det var jag satt här. Hel-vet-e. På ren svenska. Och då har jag ju ändå skrutit med, även om det var längesen, att jag hade blivit bättre på att blogga. Tji fick man för de ambitionerna. Det är väl inte heller jättekonstigt med tanke på hur mitt liv i dagsläget ser ut. Mitt schema har varit tjockare än en fryntlig bäver tecknad av Walt Disney själv.

"Om du inte gillar mina principer", sa Groucho Marx en gång, "så har jag andra." Och lite grann så är det som juli har artat sig. En lång helvetiskt varm månad där jag suttit under taknocken och ringt obekanta privatpersoner för att sälja VVS-tjänster. Jag som aldrig gillat B2C, alltså direktmarknadsföring eller business to customer, som det står för.

Det var faktiskt inte längesen jag skrev på bloggen, jag skrev faktiskt här senast igår och jag hann en bra bit. Faktiskt riktigt långt och blev mer eller mindre nöjd med inledningen, men det var längesen jag faktiskt publicerade.

Tusen gånger om har jag börjat att skriva och tusen gånger om har orden försvunnit ut i ingenting. Locket har lagts på och jag har suttit stilla och likt en tryckkokare låtit intrycken möras över en ofantligt lång tid. Det har varit alldeles för mycket på sistone och det är svårt att ta och ha egentid. Men ibland kokar det över, och man måste bara sätta sig ner - och vara.

Idag har varit en sån där dag då jag har känt mig som fler än en person, på fler än ett sätt. Jag har hunnit så himla mycket idag, känt mig extremt splittrad men också varit riktigt fokuserad i alla mina skärvor. Jag har också varit extra känslig på det sättet att jag märkt förändringar i folks humör och påverkats av det fort men försökt behålla det subtilt.

Åre, Östersund, London, Vancouver, New York och Los Angeles. På alla dessa platser har jag spelat handboll. Nej, jag skojar, jag är inte Bengan Johanssons karaktär i Varan-TV. Men alla dessa platser har jag bott på, och vad har de gemensamt? Vatten och närheten till det.

En god konversation med en god vän kan vara omvälvande, uppfriskande och omskakande och allt på samma gång. Och precis så var det igår när jag pratade med en av mina äldsta vänner som jag tyvärr inte pratar med allt för ofta längre, det blir helt enkelt så när livet ibland kommer emellan och distanserna gör att man inte lika lätt bara kan glida över på en kaffe.

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärke, sjöng bandet Kent för vad som nu måste vara hundra år sedan. Ungefär lika längesen som jag fick ett brev som inte var en räkning, en bot eller ett krav på återbetalning. Men precis som Trissreklamen säger, plötsligt händer det.