Arg och jävlig
Det är så himla mycket som är skrotigt och som går fel i livet och i tanken, och det är så lätt att fastna i sina mönster. Du ser, där gjorde jag det igen. Jag, JAG, har så lätt att fastna i mina mönster, förvisso precis som alla andra, men nu kan ju jag bara börja utifrån mitt eget perspektiv.
Det är inte första gången jag går hos psykolog, jag har haft terapi i omgångar. 25 minuters sessioner som de plötsligt ville ta över 800 för, bara för att jag bodde utomlands. Sture som jag pratade med cirkus en gång i månaden i ett halvårs tid för att sen tappa efter sommaren och nu mina veckovisa besök på måndagar. De som blivit som en lunga och ett stopp i all hets, stress och relativa och växelvisa depression.
När jag började frågade en otroligt klok kompis till mig om det var så att jag gick i terapi för att jag trodde att det var något fel på mig, för att jag var den felande länken i förhållandet och att det bara var jag som behövde ändra på mig för att få det att funka. En otroligt klarsynt och skarp fråga som fick mig att tänka till. Svaret blev dock ett klart och tydligt nej från min sida. Nej, det är ingen som har tvingat in mig i terapi, och nej, jag tror inte att jag enkom bär ansvaret för vare sig förändringen eller räddningen. Jag har börjat i regelbunden terapi för min egen skull. För mina barns skull.
Jag har aldrig lärt mig att hantera min ilska och hela tiden tryckt undan den. Jag har sällan lärt mig att stå på mig. Jag har dragit gränser, men de gränserna har hela tiden underminerats, förflyttats eller helt enkelt inte respekterats. Min ilska, denna otroliga kraft som gör att jag blir sjösjuk bara jag tänker på den är något som jag har kapat av. Antingen på grund av uppfostran, miljö, kultur eller rädsla, eller och. I idévärlden är vi ett civiliserat samhälle där ilska aldrig får utrymme. Och det är väl någon form av idé jag anammat. Att allt kan och ska lösas på ett idé-, och argumentations-intellektuellt plan.. Det är inte så att jag inte blivit arg. Det är bara det att jag har gått miste om den transformativa kraften i den och på så sätt också mist en del av mig själv.
Jag skyller inte på någon. Jag tror att jag misstagit idéen om vad ilska är i samhället och anammat det. Ett civilt och civiliserat samhälle är en plats för alla känslor, det är när ilskan slår över och hanteras fel som den istället uttrycks i våld. Jag bär själv ansvaret för denna uppfattning och utforskar nu också den delen av mig. Jag skriver om den och jag mår nästan fysiskt dåligt. Det är hemskt.
Och jag måste bearbeta den för att veta att jag kan leva med den utan att den riskerar att konsumera mig och försätta mig i ett våldsamt tillstånd. Jag menar verkligen det jag säger. Ett våldsamt tillstånd. Tillräckligt mycket tryck och kastrullen exploderar, och det vill jag verkligen inte. Jag kan inte, får inte bli våldsam, för då kommer år och åter år av fullkomlig ofullkomlighet att spilla över på nån annan.
Men fan vad svårt det är.
Kommentarer
Skicka en kommentar