"Potatis."

Om du undrar hur en okokt 332 grams potatis smakar när den helt sonika smäller in i ditt ansikte, kastad av någon du trodde att du kunde lita på så kan jag berätta. Den smakar skilsmässa, den smakar gammalt groll, den smakar osedd sveda och värk, blod och spruckna läppar och den smakar bittert, ack så jävla bittert.

Att man kan tro att det är svårt för potatisar att flyga, det är naturligtvis inte så himla konstigt och det går väl nästan hand i hand med uttrycket ”när grisar flyger”. Likadant trodde jag faktiskt att jag aldrig skulle kunna uppleva en så hård och stor projektil, så pricksäkert kastad, så att om gud fader själv skulle ha gett den vingar skulle den knappt kunnat ha flugit bättre.

”Jag hatar dig!”, jo tack, jag anade att så var fallet när den började sin färd. ”Du förstör mitt liv!”, ja, jo, den frasen är det inte första gången jag hör när den närmar sig i raketfart. ”Du borde växa upp, bli en man!”, och män ska väl inte gråta, men jag sprang rödögd och svärande ut ur köket, upp för trappen, gav dig fingret och ryckte till mig dator, anteckningsblock och hörlurar, för jag skulle ju dessutom jobba. Jag skrek åt dig att det nu var slut och att jag skulle skiljas och jag fick kontrollera varenda jävla muskel i kroppen för att inte smälla till dig, för vet du, sånt gör inte riktiga män.

 

”Snälla, kom tillbaka, vi måste prata”, det var det enda jag hörde och jag vägrade att lyssna. Det fanns ingenting att prata om längre, allt var svart, allt var mörker och mina tårglödgade ögon gjorde att folk vek av på gatan när vi korsade vägar. Jag ångade och för varje samtal jag tryckte undan visste jag ännu mindre var jag skulle ta vägen. Jag var dessutom pragmatiskt fly förbannad. Jag kunde inte sätta mig på en bar och supa skallen i bitar, det hade jag varken tid för eller råd med, jag måste dessutom jobba, så stället i fråga, min lilla oas, måste ha WiFi. Men, då byn är så in i helvete liten kan jag inte heller riskera att sätta mig någonstans där ”The Usual Suspects” brukar frekventera. Min svarta snara ströp mig stilla och jag kunde inte andas trots att jag fick en frisk fläkt av frisk luft rakt i ansiktet. Jag tryckte bort ännu ett par-tre samtal och svarade på ett fjärde där jag relativt lugnt konstaterade att jag inte ville prata nu när jag var i kulmen av min ilska och min sorg och om du någonsin hade respekterat mig så var nu läget att sluta ringa så att jag fick lugna ner mig.

”Jag tar livet av mig om du inte pratar med mig!”, emotionell utpressning, men jag tror ändå inte att du var beredd på att jag lugnt och stilla skulle säga att jag inte brydde mig. Självklart var det inte sant, jag skulle bry mig något fruktansvärt om modern till mina barn och personen jag tillbringat en tredjedel av mitt liv med, en tredjedel, helt plötsligt skulle gå och hänga sig, ta piller eller; ”hoppa från balkongen” som du skrek var ditt enda alternativ. Nu är det ju helt omöjligt att du skulle åsamka dig mycket annan skada än möjligtvis ett brutet ben och ett krossat ego. Det ska till cirka fyrtio meters fritt fall rakt ner i golvet för att ens ha en chans att kunna ta kol på dig. Dessutom har vi inte så många, eller den typen av, piller hemma som gör att du skulle kunna dra en överdos. Då är det egentligen bara att skära upp handleden, men det är du för prydlig för, eller att hänga dig från trappen, men vi har varken rep och du skulle aldrig tänka på att använda mitt enda läderskärp som skulle kunna hålla din vikt, dessutom skulle jag hinna hem innan du faktiskt dog. Fråga mig inte hur jag vet så pass mycket om möjligheterna till suicid i vårt egna hem. 

På kaféet ljög jag om att wifi:t hemma dött och på Zoom bröt jag ihop, men jag hann stänga av kameran och mikrofonen innan det märktes och innan det blev min tur att prata. Jävla företagsmöten, ska nu hela bolaget undra varför jag abrupt i princip försvan? Nånstans ringde varningsklockarna i varningsklockorna och jag kunde till slut förmå mig att försöka ringa tillbaka. Det smakade fortfarande blod i munnen och läppen var uppsvälld, inte lika mycket som mina ögon, men ingen på kaféet frågade hur det stod till, det är väl ingen som törs i dagens samhälle ändå. 

Inget svar. Inget svar. Inget svar. Typiskt hämndbeteende. 

Det sjuka är väl att om rollerna varit omvända, rent hypotetiskt då jag aldrig skulle kunna skada en fluga som jag har en relation med, skulle jag vänta ut, krypa på knä och be om förlåtelse. 

“Så jävla typiskt att du vill prata nu, precis när jag ska gå”, gå då, stick, erkänn inget och titta bittert bort när jag kontrollerat förklarar för dig vad du faktiskt har gjort. Erkänn inget och bit igenom tystnaden, du är Pandoras ask som Hemingway hade beskrivit den. 

En kyss i dörren, en skymf till kyss, ett toxiskt beteende och sex som bestraffning som aldrig sker. Inget klimax i sikte och när du går skrattar den riktiga kärleken mig rakt i ansiktet och dig i nacken och det klingar ut lika mycket som ringen mot stengolvet ekar. Fan vad jag vill bli full, glömma hela skiten. Glömma för en kort stund hur allt är, glömma att jag har barn, glömma att jag är jag. Bara för en stund. Men jag är pappa, och jag är man, och jag har ansvar, och jag är utan far halvt föräldralös, och jag är fallgropar, jag är nålar, jag är en stack, jag är bruten, jag är glas, en spegel, sju sorters sorger, jag är hjärtlös, och jag är det jag är. Och jag kan inte göra nåt annat än att fortsätta leva. Jag kan inte hota utan att ha ett allvar bakom, jag kan inget, inget, inget.

“Naket och ärligt i debuten”, de skulle bara ana hur mycket jag lämnat ute. 

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor