”Att tämja en ryttare.”

Hur ofta glömmer man bort en vän egentligen? Eller rättare sagt, hur ofta glömmer man bort vänner? Vi är många som saknar dig, men jag är väl den som har fått i uppdrag, eller ja, kanske inte fått det i uppdrag, men tagit på mig att skriva. Så, jag frågar dig igen, hur ofta får man glömma bort sina vänner innan ens vänner slutar att betrakta en som dito?

Vi har känt varandra i drygt, ja vad kan det vara nu, kan vi räkna på kanske tio år? Eller om sanningen ska fram, kanske ännu längre? Jag hade redan lärt känna ett gäng av dina kompisar innan vi blev introducerade på riktigt, så det föll ju sig bara naturligt att vi började umgås. Första gången vi träffades var du femton och jag tolv, men åldersskillnaden var aldrig nåt problem. Dina föräldrar ville inte alls att vi skulle umgås. De tyckte att jag hade ett dåligt inflytande, men vi träffades en helg och insåg att vi hade väldigt mycket gemensamt, allting bara flöt. Jag höll dig om ryggen när du var ledsen, jag var din tröst och jag, ja, jag ska väl inte skryta, men jag såg väl faktiskt till att du blev av med den där pinsamma oskulden. Hur kan man vara femton och aldrig ha legat?

Det var väl inte bara min förtjänst, men du hade aldrig träffat Sara om det inte var för mig den där kvällen hemma hos Arvid. Jag uppmuntrade dig att gå fram och prata med henne, och efter tillräckligt mycket övertalning fixade du faktiskt att ta några vinglande, stapplande steg. Du var helt knäsvag och jag erkänner, vi skrattade bakom din rygg åt hur du såg ut. Du hade avslöjat för mig att hon var det vackraste du någonsin sett, att ni hade mötts nån gång på stan i gemensamma cirklar, men att du alltid varit för feg för att säga nåt. Jag gav dig modet.

Sara och jag hade en del gemensamma kompisar. Hon kände till dig trots att hon aldrig hade lagt märke till dig på det sättet. Ni började i alla fall prata och jag såg på håll när ni började hångla. Jag vet faktiskt inte, för du bläckade, vem som sen föreslog att ni skulle gå steget längre. Ni måste ha varit otroligt jävla kåta båda två för jag vet att ni sket i kondom, att hon hade mens och att ni gick raka vägen in i tvättstugan.

Om vi hade skrattat tidigare så var det ingenting mot hur vi skrattade när vi sen såg hur Arvids pappa gick in i tvättstugan och kom på er, hur ni rafsade ihop kläderna och hur fort ni båda sprang därifrån, hon hela vägen hem och du ut i snön. Det måste ha varit typ tio minusgrader, men utan jacka la du dig ner i snön och kände dig som en kung. Jag hjälpte dig upp och tillsammans hittade vi dina kläder och vägen mellan villorna ända hem.

Jag ska väl inte säga att vi blev oskiljaktiga direkt, det blev väl kanske först i senare tonåren och framåt tjugo-tjugotre års åldern då vi hängde ihop nästan jämt. Vi hade nästan alltid kul och var nästan alltid hemma hos dig, på kvällar, nätter och helger till en början, men sen dagligen. 

Ibland ringde du in ”sjuk” för att kunna hänga med mig. Vi spelade spel och tittade Netflix, svor åt hur jävla dyrt det var att göra saker man egentligen ville. Jag såg när Kajsa flyttade in och flyttade ut. Då till en början så sågs vi inte lika mycket, du var ju nykär, men när bråken blev större och större sågs vi oftare och oftare. Jag var med dig i bilolyckan på E18 när vi slungades av vägen, över mitträcket och voltade in i ett träd.

Det var första, men inte sista, gången som du beskyllde mig för att som du sa, ”Nästan ha kostat mig livet.”

Jag var så jävla arg, det var ju du som körde! Sen sågs vi knappt på två månader. Dör du på sjukhuset så dör du, tänkte jag faktiskt, ”Jag kan väl bara skaffa andra kompisar”, men jag var glad när vi efter ett tag hittade tillbaka till varandra. Emma, och eran nu tvåårige son Georg hade flyttat in. 

När vi väl började umgås igen var det inte som förut, du var annorlunda och du började bjuda med massor med nya kompisar. De drällde och ställde till, vissa var alltid glada, somliga fick dig att spänna av och många lämnade skräp, plast, smutsiga bestick och skit efter sig. Till slut så fick också Emma nog av allt liv, all fest och allt oväsen, ”Du får välja, antingen är det dem eller vi.”

Du bekände det för mig redan samma kväll och jag svor åt den jävla kärringen och sa till dig att du är väl för fan man nog att kunna välja dina egna jävla vänner. Men du sa att det faktiskt inte var så lätt. 

Alla grejer jag och de andra lämnat kvar hos dig slängde du ut redan kvällen efter för att verkligen visa Emma att du förändrat dig. Jag försökte allt, resonera, skrika på dig, kompromissa och jag försökte påminna dig om allt kul vi haft, men du ville inte lyssna. Du ville att det skulle funka med Emma och var beredd att ge upp vår vänskap för henne och Georg.

Jag ringde på någon månad senare och det visade sig vara vid helt rätt tillfälle, för du var sjukt ledsen och anförtrodde dig nästan, nästan, till mig på det där gamla sättet som du alltid brukat göra.

Mitt enda, vårt enda, hopp, är att du läser vad jag har skrivit och verkligen tänker tillbaka på hela vår vänskap och att du i alla fall ger mig, ger oss, en chans igen. 

För hur ofta glömmer man bort en vän, egentligen?

Dina vänner, Jim B., Johnnie W., José C., med flera, via Jack D.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor