"Ikigai" (Skrivövning, fem sinnen)
Spegelbilden var inte vad jag hade väntat mig. Jag såg inte längre mig själv. Det som förut såg ut som skrattgropar och ett långt och glatt liv såg helt plötsligt ut som skuggor, som rynkor och som fåror. Jag hade inte sett mig själv på säkert ett år men här stod jag och skalade av mig inför mig själv. Jag var dessutom naken och kunde räkna varje revben i min bröstkorg. Jag syntes ett lik, ett kadaver från mitt forna liv.
Jag vände bort blicken, och kände helt plötsligt hur min kroppslukt hade förändrats. Jag hade aldrig reflekterat över den tidigare och helt plötsligt luktade jag svett, salta tårar och skam. Det var en frän lukt. En vidrig nästan inhuman odör som jag kände för första gången. Den steg från mina armhålor, från mina genitalier och när jag öppnade munnen behövde jag snabbt stänga den igen för att inte spy direkt över mig själv.
Magen kurrade och drog mig tillbaka från randen av galenskap och jag hörde hur tyst och tomt den ekade. Jag hade inte fått något att äta på flera veckor och säkert inte ätit ett rejält mål mat på något år, så det var inte ett hoppfullt kurr. Det var ett grovt, desperat och uppgivet kurr, som om magen visste att dess önskan inte skulle kunna gå i uppfyllelse. Jag blev varse hur det också ringde i mina öron. Bedövande och paralyserande.
När man inte har ätit på tillräckligt länge och när depressionen till slut har tagit en hela vägen ner i helvetet, så räcker det inte att stänga munnen för att undvika lukten. Jag rörde vid var tand med min tunga och insåg att jag nog måste haft både svavel och fosfor i munnen. En fullständigt giftig smak spred sig när tungspetsen vandrade över tändernas dalar och toppar och någonstans därinne måste det också ha fastnat kött mellan dem, och det hade hunnit ruttna.
Trevande drog jag händerna genom mitt hår. De få hårstrån jag hade kvar hade vuxit sig långa och var tagelliknande. Det kändes oljigt, smutsigt och det hade varit bättre om jag bara rivit upp alltihop på en gång. Jag tog mig på ansiktet och när mina kalla händer plötsligt smekte mina kinder och vandrade neråt över mitt bröst och min fnöskeliknande hud, så kunde jag också plötsligt släppa taget. Någonstans där under fanns jag. Någonstans där inne, trots allt, fanns Jag. Och jag förtjänade bättre.
IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor
Kommentarer
Skicka en kommentar