”Bakgrundsmusik.”

Det plingade konstant i telefonen. Minst trehundra meddelanden i timmen. Om Dantes Inferno hade bakgrundsmusik hade det låtit såhär. Upp-och-nedvänd var det ändå en kakafoni med vibrationerna i bordet och ljuset som skvallrade. Tänk om meddelandet kom, trots allt. Får inte. Bör inte. Vill inte. Måste. Ändå. Kolla.

”Hej. Det här är ingen vanlig video. Uff, det här var redan för... Det är inget vanligt inlägg som ni scrollar förbi... Förlåt. Vad sa jag? Jo, inga rekommendationer, hälsotips eller mindfulnesstips som å stirra på din katt. Jag har inte riktigt har vart mig själv på sistone. O ni är många som har försökt att släpa ut mig till helgen, eller efter jobbet eller bara har ringt och kollat hur fan det är en random onsdag och till alla er kan jag bara säga tack. Tack för att ni finns. Tack för att ni är där, checkar in och kanske i vissa fall mer familj än den... ja... än den som borde va det. Alltså inte du mamma, förlåt, inte du. Jag menar inte dig..”

Det vita ljuset fyllde det nattsvarta rummet, klockan var precis tolv, mitt i den kala och isiga januarinatten. Så fort telefonen kom i hand så kändes den strida strömmen av inkommande notifikationer och de rasslade förbi på skärmen, skrämmande fort. Okända människor, vänner, bekanta, släkt, före detta kursare, mamma... stackars mamma, och ett par likes på gamla bilder från två år sen som någon fått för sig att gilla nu.

”Jag har i alla fall börjat tänka på vad som har hänt som är helt jävla vidrigt o får sjuka flashbacks. När jag va liten så bodde vi i ett hus. Mamma o pappa hade köpt det för att vi skulle ha typ vår egen trädgård å leka i o för att de visste att de ville ha fler barn än bara mig. Alltså det där jävla huset kunde vart så jävla fint. Sekelskiftesvilla, stor veranda, lummigt, fyra rum o vardagsrum o kök, typ femton-tjuge minuter till Konsum o typ lika långt till dagis o skola o så såg vi vattnet o bryggan från balkongen där uppe. Alltså det kunde ha vart en jävla idyll. Fan.”

Stackars mamma. Hon skulle säkert behöva stå till svars för allt. Hon var ju inte den man skulle skylla på. Hon hade aldrig sett. Hon hade aldrig anat. Hon hade aldrig förstått. 

-Bzz. Bzz. Bzz, den envisades.

”Jag va väl typ fem? Elsa kan inte ha vart mer än ett par månader i alla fall, men jag kan inte säga om det va-- första gången eller inte. Vi skulle ner å bada, måste väl ha vart typ mitt i sommarlovet juni juli där nån gång, för det va varmt. Det va nästan aldrig nån vid bryggan så vi badade alltid näck, ba jag o farsan. Vi slängde kläderna på bryggan o hoppa i. Jag minns vattnet va så jävla friskt o skönt o vi skrattade o vi skvätte vatten o skoja, men jag vet inte om han blev förbannad för att han fick vatten i ögat eller vad det var men helt plötsligt tryckte han ner mig under vattnet o höll mig där. Jag försökte slå o sparka o komma loss men han höll mig ett jävla järngrepp o… sen… vakna jag hemma o va så jävla öm. Mamma slängde sig nästan över mig när hon såg att jag började röra på mig o jag hade så jävla ont i huvet o… överallt…”

Hade det varit för mycket att publicera videon? Kudden fick återigen agera öronproppar, snuttefilt, skyddsrum och terapeut. 

”Mamma berättade att vi hade vart borta o badat i typ en timme o sen hade farsan kommit springande med mig i famnen, sagt att jag halkat, slagit huvet i bryggan o trillat i vattnet. Han hade ba gått bakom ett träd o pissat när han ba hört ett plask o, som mamma sa, trott att jag slängt en stor sten i vattnet. Mamma berättade att det först va när han inte såg mig som han förstod o hoppade i vattnet o började leta o sen sprang med mig hela vägen hem. Han va inte här nu utan hade åkt iväg o köpt alvedon o bandage o grejer ifall jag fortfarande skulle ha ont. Jag satte mig upp blixtsnabbt i sängen o ba stirrade på mamma.”

Kanske att han somnat redan? Kanske att han bara är en jävla fegis. Är han ens aktiv på sociala medier? Fan! Telefonen flög över rummet. 

- Bzz, bzz, bzz, bzzz, bzz, om Dantes Inferno hade bakgrundsmusik hade det låtit såhär.

Kudden som förut känts varm och god att ligga på fick nu istället agera hjälm, vänd från telefonen, mot väggen och drömmarna. Men det gick inte att sova. Kylan, likväl mobilen, var ofrånkomlig.

”När farsan sen kom tillbaka så gick mamma för å ta hand om Elsa medan han skulle titta till mig. Han frågade hur det va, hur jag kände mig o om jag hade ont nånstans, om jag ville ha nåt mot värken o kanske lite glass som han köpt för att jag hade vart så duktig. Duktig. Han kom också med en röd Ferrari, en liten, satte den på fönsterbrädan o tackade… Han rufsade mig i håret o sa att vi killar måste kunna ha hemligheter vi också.

Grejen va väl den att hemligheterna blev flera o större. Grövre. O delade med flera. Vi skulle ha hemligheter tillsammans med andra o vi skulle ha hemligheter med mosters man o nån från farsans jobb. Det va så jävla många hemligheter å hålla. O alltid fick jag nåt. Först en Ferrari, sen en dubbeldäckare från London, fan va jag gillade den bussen, o sen en formel ett o sen en Porsche 911 o massor med andra. Alla röda.”

”Fan vad modig du är”, Huester_45, ”Jag hade ingen aning älskling svara när jag ringer jag är orolig”, Mamma, ”Du är en jävla fitta som förtjänar det du får bögjävel”, ACAB_lifez, ”visste väl att det var nåt, varför sa du inget?”, kusin Clara, ”Jag också, jag vet precis var du är”, _$rob$_, ”Du ljuger, han har alltid varit den snällaste, raraste i hela familjen. Du vill bara ha uppmärksamhet!!!!”, faster Märta, ”Dom kommer o ta dig din jävla pyroman”, vegdelux.

”Jag minns en gång då jag måste vart typ nio o jag vaknade till typ mitt i o jag frågade varför min snopp va hård, jag fattade liksom ingenting o han försökte lugna mig o säga…”

Det ekade i natten och frågan ekade i skallen, var den för utlämnande, för anklagande? Inget av det var ju lögn. 

”…för att du tycker om det älskling.”

Det hade nu gått 12 timmar sen videon publicerats.

”Fan skulle jag veta? Jag hade blitt så jävla van så när jag fyllde 11-12 o vi typ tvärt sluta ha hemligheter kändes det typ tomt. Fattar ni va jävla sjukt?! TOMT?! Jag hade så jävla många bilar i alla storlekar o när morsan frågade varför typ alla va röda så svara alltid farsan först att det va min favoritfärg.

Jag har aldrig haft nån flickvän, bara massa kompisar o vi försökte väl alltid hålla oss någorlunda även om vi nån gång fuckade ur. Va ska man göra i en liten by där vem som helst köper ut eller bränner hemma? Jag lyckades väl ändå få jävligt bra betyg o morsan va stolt för två, för farsan såg jag knappt av, han jobba en jävla massa o va dessutom borta nästan varje helg.

Dom fixa ett förstahandskontrakt mitt i Uppsala nära universitet o för första gången såg ja nå annat än Jämtland jag kände det som om, ja som om om om jag äntligen typ hittat hem. Det va också då det kraschade. Fan. Efter en termin så ba föll jag ihop o kunde inte ta mig upp. Inget funka o jag blev så jävla destruktiv. Till slut så skicka Hansson mig till psykologen.

Du vet fan precis va du har gjort ditt jävla as, ditt jävla svin o jag hoppas att du o alla andra bara brinner i helvetet när du o ni väl kommer dit. Förlåt mamma.”

Telefonens sterilitet skar i näthinnan. Han skulle aldrig skriva.

”Det va jag som satte eld på kåken, ingen va där, det vet jag för jag gick igenom vartenda jävla rum innan. Men jag satte eld på skiten o såg hur fan det brann. Såg hur det började i mitt gamla rum för å sen sprida sig. Såg mina bilar försvinna. Såg alla filmer o bilder du sparat bli aska. Jag såg till att skiten aldrig gick å rädda. Men du visste nog vem det va först av alla ditt jävla äckel. Förlåt mamma. Jag ville inte skada dig, men jag vet inte vart jag ska göra av all den här jävla ilskan. Förlåt. Far åt HELVETE din sjuka jävel. Ditt satans jävla äckel. Hur fan kunde nånsin ha blitt pappa, hur fan kunde du nånsin få barn o hur fan i helvete kan du leva med dig själv? Jag hatar dig. Jag hoppas att du dör. Nej, jag hoppas att du lever förresten, för alltid, o att folk spottar på dig på gatan o att du ser dig själv i spegeln o ser vilket jävla kräk du är o att skammen äter upp dig inifrån i ett fängelse värre än döden.”

Skärmens vita ljus blandades nu med polisens rödblåa från gatan nedanför. 12 timmar, och nu femton minuter, innan knackningarna på dörren lät allt annat än vänliga.

Jag hade redan tagit tillräckligt mycket för att veta att om de skulle ta in mig för vad jag gjort med huset skulle jag ändå inte hinna bli fälld. Dantes Inferno behöll sin melodi, bzz, bzz, bzz, medan jag öppnade dörren. Jag var fri. För första gången. Äntligen.

    Fri.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor