FREDRIK SCHEIKE

Att möta sin egen dödlighet. Att erfara att det lilla förgängliga, den tid vi har på planeten faktiskt är utmätt. Att behöva inse att ingenting lever eller varar för evigt. 

Det blev ett långvarigt och väldigt intensivt uppehåll ifrån det här med att "blogga på heltid". Det har varit så himla mycket som hänt på extremt kort tid och jag har inte haft tid, ork eller lust att hinna med att delge allt. Förrän nu. 

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla  mina  inlägg  om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

Att prata om döden. Ja, det gör vi väl egentligen på ett plan kanske allt för ofta, och på ett annat, allt för lite. När den är nära förstående, så är den allt och när den är långt borta då skjuter vi den så långt ifrån oss att vi tror att allt och alla är odödliga. Det är jobbigt att prata om och det är inte ett upplyftande ämne, men det enda som är säkert, som Franklin sa, är död och skatter.

Jag nästan sprang hem från kontoret. Jag visste att jag hade marginal, men jag ville inte tänja gränserna, för gott tålamod är det ont om i dagsläget. Jag hann över torget, telefonen och chattapplikationen från jobbet i högsta hugg, Pleasurekraft i lurarna och över vägen, förbi tobaksbutiken och kycklingprinsen. Bort bakom prostibulen och in framför pizzerian, in på gården, där minutrarna plötsligt blev färre.