Death and Taxes
Att prata om döden. Ja, det gör vi väl egentligen på ett plan kanske allt för ofta, och på ett annat, allt för lite. När den är nära förstående, så är den allt och när den är långt borta då skjuter vi den så långt ifrån oss att vi tror att allt och alla är odödliga. Det är jobbigt att prata om och det är inte ett upplyftande ämne, men det enda som är säkert, som Franklin sa, är död och skatter.
Hur pratar vi om döden? Vi har plötsligt blivit varse att vår katt, den 16 åriga hjältinnan som ursprungligen räddades från gatan mest troligt inte bara har en, utan flera tumörer i munnen. Det började med att jag i tisdags hittade en fläck blod där hon varit, letade rätt på henne efter att konstaterat att det inte var saft från en jordgubbe, och såg hela hennes käke uppsvälld. Vi snackar en golfbolls storlek böld på en katt som normalt sett har en haka som inte är större än en limaböna.
Efter snabb visit på akuten så blev det antibiotika och antiinflammatoriskt och ett nytt möte bokat tills idag där hennes ordinarie veterinär skulle kika på hennes tillstånd och göra blodprov samt andra prover. Igår brast bölden, precis som akutveterinären sa och jag rengjorde en osalig blandning med äckel vars lukt gjorde att jag kväljde, och då ska ni veta att jag inte är särskilt äckelmagad.
Idag på mottagningen så kunde vi konstatera att inflammationen och bölden rent externt gått ner, men att hon har nekrotisk vävnad under hakan samt att hennes mun är fruktansvärt illa. Det ser ut som köttslamsor där inne, med två av hörntänderna uppslukade av den röda massan som vi inte vet vad det är. Veterinären ville söva och göra biopsi, vilket jag var för, men ringde i alla fall min fru vars katt det urpsrungligen är och efter lite fram och tillbaka så bestämde vi att vi skulle vänta tills på måndag, men fortsätta med antibiotikan för att se om det blir någon förbättring.
Döden är ju naturligtvis nära i det här fallet då hon efter telefonsamtalet till min fru säger till mig att hon nästan är 100% säker på att det är maligna tumörer men att hon förstår att vi väljer att vänta för att undvika en nedsövning och en risk på en gång. Hon är inte så bra på dåliga nyheter, och just döden är något som min fru verkligen inte klarar av att se i vitögat, och något som hon också gärna gör är att gå steget längre. Ingenting är ännu säkert, men hon sörjer som att vår katt redan skulle ha dött.
Och nu, när vi ska prata om vad som eventuellt skulle kunna komma att ske inom en snar framtid med vår äldste son så tog hon initiativet vid middagsbordet och pratade genom sina tårfyllda ögon och med röda, salta kinder, om en fin plats där vår veterinär inte bara skulle ta hand om vår katt, men alla andra gamla katter också. En plats vi inte kan besöka, men där hon skulle ha det bra, varpå han svarar, fyra år gammal, "det du säger nu är inte en sak, det är många saker."
Han följde sedan upp med att när vår katt skulle dö, kommer han att önska sig en ny av vår hustomte Lillnisse. Så död vet han vad det är, och han förstår det också och kalla mig hård, kall eller vad ni vill, men jag blir lite allergisk när vi lindar in saker som är så basic, som döden, i mystik och konstig terminologi - det slutar kanske som en negation. Är det jag som är märklig och kanske till och med en dålig pappa som inte vill skydda från den vetskapen? Eller är det för tidigt att prata om det? Är det en kulturell fråga? Är det en familjär fråga med rötter i uppväxten?
Självklart finns det saker vi inte ska prata med våra barn om, än, men jag tycker faktiskt inte att döden är ett tabu. Har jag fel? Jag vet inte, men jag vill inte heller ta ifrån dem möjligheten att utforska sina känsloliv och prata om deras känslor redan tidigt. Tänker jag konstigt?
Kommentarer
Skicka en kommentar