Del tio
Punktpunktfrågetecken.
Hej jag heter Fredrik och jag är 19 och nånting. Jag bor bredvid en alkoholist, mitt emot en kriminell knarkare som är yngre än jag själv, tillsammans med min mor som förlorade sin make innan jag föddes. Jag har således aldrig träffat min pappa och har aldrig haft någon annan. Min farmor dog när jag var tre, min mamma gick i samtal länge och jag hade samma återkommande mardrömmar varje natt tills dess att jag var 7. Jag skriver texter, essäer och dikter för att få ur mig ilska då jag är oförmögen att komma i kontakt med vissa delar av mitt känslospektrum. Jag är en trasig individ från ett relativt trasig familj. Min Mormor och min Farfar har alltid stått mig mycket nära och för bra precis tre veckor sen dog min Farfar.
Jag har alltid haft lika svårt att prata om mina känslor som jag upplever att människor runt omkring har att lyssna. Många gånger har jag känt mig lika ensam i gemenskapen med mina vänner som om jag faktiskt skulle ha varit själv. Att påstå att jag är den ende i min sociala klick som lider av känslomässiga störningar är en klar underdrift. Jag känner mig allt som oftast tom, utan utvändiga eller invändiga känslor och trots att jag klarar av att vara introspektiv så är det svårt att se genom murar som man själv byggt upp.
Konflikter är ingenting för mig och trots att folk uppfattar mig självsäker är jag nog mest bara en produkt av era förväntningar. Jag har alltid haft svårt att binda mig till saker och ting och jag är nog mest rädd för att bli sårad i ett förhållande. Jag har skapat mig ovänner och fiender och det finns ett flertal människor jag aldrig träffat som hatar mig. Ibland känner jag att ni tittar konstigt och storögt på mig och jag vet inte hur många kompisar jag skulle ha kvar om jag inte ibland sökte kontakt.
Era leenden, era ryggdunkar, era falska kramar och er uppsyn gör mig allvarligt illamående.
Ni som tror er förstå er på. Ni som finns där fast knappt.
Kärlek är förhandlingsbart till mångt och mycket.
Hej jag heter Fredrik och jag är 19 och nånting. Jag bor bredvid en alkoholist, mitt emot en kriminell knarkare som är yngre än jag själv, tillsammans med min mor som förlorade sin make innan jag föddes. Jag har således aldrig träffat min pappa och har aldrig haft någon annan. Min farmor dog när jag var tre, min mamma gick i samtal länge och jag hade samma återkommande mardrömmar varje natt tills dess att jag var 7. Jag skriver texter, essäer och dikter för att få ur mig ilska då jag är oförmögen att komma i kontakt med vissa delar av mitt känslospektrum. Jag är en trasig individ från ett relativt trasig familj. Min Mormor och min Farfar har alltid stått mig mycket nära och för bra precis tre veckor sen dog min Farfar.
Jag har alltid haft lika svårt att prata om mina känslor som jag upplever att människor runt omkring har att lyssna. Många gånger har jag känt mig lika ensam i gemenskapen med mina vänner som om jag faktiskt skulle ha varit själv. Att påstå att jag är den ende i min sociala klick som lider av känslomässiga störningar är en klar underdrift. Jag känner mig allt som oftast tom, utan utvändiga eller invändiga känslor och trots att jag klarar av att vara introspektiv så är det svårt att se genom murar som man själv byggt upp.
Konflikter är ingenting för mig och trots att folk uppfattar mig självsäker är jag nog mest bara en produkt av era förväntningar. Jag har alltid haft svårt att binda mig till saker och ting och jag är nog mest rädd för att bli sårad i ett förhållande. Jag har skapat mig ovänner och fiender och det finns ett flertal människor jag aldrig träffat som hatar mig. Ibland känner jag att ni tittar konstigt och storögt på mig och jag vet inte hur många kompisar jag skulle ha kvar om jag inte ibland sökte kontakt.
Era leenden, era ryggdunkar, era falska kramar och er uppsyn gör mig allvarligt illamående.
Ni som tror er förstå er på. Ni som finns där fast knappt.
Kärlek är förhandlingsbart till mångt och mycket.
Kommentarer
Skicka en kommentar