FREDRIK SCHEIKE

Stulen tid. lånad tid, tid som inte tillhör mig och som egentligen inte tillhör någon. Tid som är linjär, cirkulär och exponentiell. Tid som är relativ och infrekvent. Tid som egen dimension och tid som en del av det vi alla är. Vad är tid och varför känns det som att jag sitter här fast jag inte borde?

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

Att skriva för att överleva. Inte att leva för att skriva. Att skriva för att överleva. Vid varje drag av pennan, eller vid varje tryck på en tangent, en lättnadens suck över att inte följa andra impulser. Att du vunnit ännu ett sandkorn i dödens timglas. Det är inte så högtravande som det låter. Varje ord är ju en rebellisk handling mot tidens tand.

Väsensskilda. Är det så vi är? Män och kvinnor. Ja, på en binär skala alltså - så mörda mig. Män är från Mars och kvinnor från Venus? Jag vet inte, jag har inte läst kultklassikern, eller kult och kult, men klassikern i alla fall men bara titeln får en att tänka till. Och frågan som ligger till grund för allt är ju ändå på något sätt byggt i kärlek. Hur kan vi bygga förståelse mellan två personer som till synes verkar vara helt olika? Enkelt, kanske, men svaret måste väl ändå vara; genom att se till det mänskliga.

(Inte mitt barn.) Igår hade jag ett relativt långt och förtroligt samtal, vi pratade inte om allt men ändå, med gammelmormor i bilen på väg till det andra firandet av fredagens födelsedag. Vi pratade om hur svårt det är att vara förälder, hur lätt det är att bara rusa iväg och försöka tillfredsställa och hur svårt det är att faktiskt sätta gränser. Två generationer ifrån, totalt andra levnadsförhållanden och uppväxtförhållanden, men ändå rörande överens om föräldrarollen. Och här är vi nu, dagen efter, och har en dispyt på hand om just det.

Jag skulle bestämt vilja hävda att jag är urskuldad det faktum att jag inte kunde ta mig tid att skriva något igår. Dubbelfödelsedag (vi går in på det) och jobb jobb och åter jobb. Och lite sömn från kvällen innan, så morgonrutinen försvann rakt när i den duniga kudden som var min vapendragare och mitt dåliga inflytande.

Det var faktiskt inte längesen jag skrev på bloggen, jag skrev faktiskt här senast igår och jag hann en bra bit. Faktiskt riktigt långt och blev mer eller mindre nöjd med inledningen, men det var längesen jag faktiskt publicerade.

Det blev ett långvarigt och väldigt intensivt uppehåll ifrån det här med att "blogga på heltid". Det har varit så himla mycket som hänt på extremt kort tid och jag har inte haft tid, ork eller lust att hinna med att delge allt. Förrän nu. 

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla  mina  inlägg  om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

Apropå Oscarsgalan och förra året där Chris Rock motvilligt blev en av huvudpersonerna så såg jag just ett klipp av honom som jag faktiskt riktigt inspirerades av. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta relationsråd från en skrikig komiker, men det låg så mycket sanning i det han sa att jag för alltid lagt det på minnet.

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont , men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.