Arv.

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont, men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.

Det jag mest av allt kommer ihåg från min barndom är när pappa smög sig in på mitt rum efter att ha jobbat sent och inte ville väcka mig. Känslan av hans skrovliga, papperslika, grovt arbetade händer längs min panna, längs min kind och genom mitt hår. Utan ett ord sa han att han älskade mig på tusen sätt. Och då kunde jag somna om lugnt.

Alltid när jag läste om dessa skrovliga händer som liten var jag förundrad, men framför allt var jag avundsjuk. Jag frågade mig alltid, hur kunde händer vara skrovliga? Hur kan hud vara som papper och framför allt, hur kunde jag aldrig ha fått känna min pappas skrovliga händer som barn? Var var mina godnattstunder? 

Döden kom tidigt in i mitt liv, faktiskt redan innan jag föddes var den där med sina gråa, långa och klåfingriga fingrar och klöste och rev. En återkommande mardröm från då jag var barn, som med sitt bildspråk fortfarande sitter fastetsad i mig kan nog vara något så ovanligt som ett fosterminne och ett dödens arv. Drömmen utspelar sig som följer; jag ligger i fosterställning beredd att räta ut mig och sträcka på mig, i totalt mörker och jag känner hur det dånar omkring mig. Jag ser ett flimmer av färger och hör en röst som manar inte än, inte än, inte än. Det kanske inte låter traumatiskt, men jag kan inte räkna alla gångerna som jag har vaknat kallsvettig och skrikandes som liten, stirrandes rakt in tomma intet med tårarna trillandes ner för kinderna.

Att min mor klamrade sig fast vid mig, för att hon inte var beredd att föda mitt i sorge- och förberedelseprocesserna efter min far gjorde att jag enligt alla prognoser blev sen. Rättare sagt, det gjorde att jag kom precis när hon var beredd, och det kanske bara är en slump, men känslan och bilderna talar för mig sitt tydliga språk. Döden hack i hälen på livet.

Det var inte bara min far som dog tidigt, även min farmor som jag minns som världens snällaste kvinna, vars bortgång tre år senare också satte markanta spår i omgivningen gjorde att livet alltid kantades av sorg men också en insikt om alltings ändlighet. Att jag sen vid fyra års ålder satt längst fram tillsammans med mina kusiner som tog farväl av vår morfar, alzheimersdement och tyvärr aldrig någon jag haft nära, och försökte trösta dem, tre, sex och nio år äldre, är om något ett testament på hur van jag redan då var vid tanken på att vi förr eller senare slutar att existera.

Döden kom naturligt, som den gör, och trots att jag förstod vad den var så levde ändå hoppet i mig kvar länge om att allt med min far var en fars. Att jag, trots alla tidningsurklipp, tröstande kramar av familjevänner, vändor hos mammas psykolog, tårar hos farfar, ljuständningar vid graven, kort, telegram och kondoleanser, höll fast vid ett hopp om att han någon gång skulle komma levande tillbaka och som i en film berätta hur allt egentligen hade gått till, är inget annat än en liten pojkes önskan om en fadersgestalt och önskan om dennes kärlek till sonen. 

Jag kan nog ärligt säga att jag har begravt min pappa fler gånger än jag kan räkna och för var gång så har också hoppet om den fantastiska och spektakulära återkomsten släckts lite till, tills dess att den fullständiga acceptansen faktiskt infunnit sig. När jag ser på tonårsangsten och funderar över min mångfacetterade tankelek på självmord, så verkar räddningen nästan alltid ha kommit ur en praktisk förståelse av vad livet är och vad döden faktiskt innebär. Livet är fullt av möjligheter och allt kan antingen gå bättre eller sämre men döden, å andra sidan, är fullkomlig och finit. Det kan varken bli bättre eller sämre, det slutar helt enkelt att finnas ett varken, ett och och ett vara.

Jag tvivlar dock starkt på att min far, även om han hade fått leva tills respektabel ålder och dö av naturliga orsaker istället för i en olycka månader innan jag föddes, någonsin hade kunnat få särskilt skrovliga händer, sådana händer man får av grovt fysiskt arbete under en hel livstid. Jag förringar inte hans livsverk eller kallelse som präst, men hade vi nått den punkten där han legat på sin dödsbädd och jag stått bredvid hade nog hans händer varit sammetslena.

När jag nu har egna barn så ser jag på mina egna händer, och undrar, hur kommer jag själv att beskrivas av dem när de är tillräckligt gamla? Kommer de berätta om minnet av hur det var när deras pappa kittlade dem tills att de kiknade av skratt? Kommer de känna hur det var när jag baddade deras pannor när de hade feber? Är det torrheten i min hud, är det mina ärr, är det märket av min vigselring, är det måhända någonting helt annat, minimalt mitt, som de till slut gör till det största minnet av mig?

Döden tar aldrig rast och när min farfar dog när jag var 18 kände jag återigen ändlighetens ok och existensiell ångest. Det var ännu en spik i kistan för min dröm om min pappas återkomst och ännu en begravning av honom, och är det något som jag verkligen kan sörja är det det faktum att mina barn aldrig kommer att få träffa varken deras farfar, eller deras gammelfarfar som för mig var den enkom viktigaste fadersgestalten när jag växte upp.

Det sista jag kände där på hans dödsbädd var hans skrovliga händer, med hud som papper, stenlika knotor och ett grepp som tvinande muskler ännu förmådde. Rösten bar knappt och i de korta stunder av ögonkontakt vi hade mellan de evigt långa stunder han blundade mötte jag en blick som jag inte kände igen. Hans ögon fixerade på en punkt långt bortanför mig och det kändes som att han stirrade rakt igenom mig. Vi möttes i förståelsen över vad som skulle ske och det blev som ett slags katarsis då jag slungades tillbaka till hur min pappa måste ha dött. Det sista min farfar sa var: Förlåt för att jag inte är en sån bra konversatör, och så somnade han in.

Hans skrovliga, papperslika, händer smekte mina och ett leende bredde ut sig över bådas våra läppar, trots att vi visste vad som väntade. Han slöt ögonen och jag kysste hans panna.

Jag ärvde död, och med döden en uppskattning och förståelse för livet. När jag dör vill jag att mina barn ärver liv, och med livet den kärlek, den glädje, värme och de minnen vi skapat tillsammans. Döden kommer oundvikligen sen, men livet är här och nu.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor