The Calling
Jag bodde i Los Angeles under två års tid och för er som inte har varit där, Los Angeles är jättestort på ett geografiskt sätt. Det är egentligen alldeles för utbrett för sitt eget bästa och det gör att varje stadsdel blir som både en liten stad och en liten enklav. Det är inte många som gärna rör sig utanför sitt område, såklart om de inte måste vill säga. Det är bilarnas Mecka och du måste ha en bil för att ta dig någonstans. Du kan inte förlita dig på kommunal transport, då sträckor som kan ta dig 15 minuter med bil kan ta upp till en och en halv timme i buss. Måste man så måste man, som så tidigare konstaterat.
Jag hade blivit castad i en studentfilm som skulle spelas in ute i Riverside, en förort, eller ja, satellitstad till Los Angeles, nära San Bernardino och ungefär en och en halv timme från downtown Los Angeles, och ytterligare cirka 40 minuter ut till där jag bodde. Det var en monsterfilm och jag gjorde den utan att få betalt, för att få kontakter och material, och tyckte också att det var väldigt roligt att bli förvandlad till ett monster.
Latexmakeupen tog cirka 4 timmar att konstruera och jag hade tandproteser som gjorde att hela munnen värkte och nedlimmade ögonlock, japp, du läste det korrekt. Ut- och invända ögonlock där ögonfransarna limmades fast så att ögat skulle se "köttigt" ut. Vi filmade ute, i mörker och det blev inte bara kallt, det blev också väldigt sent. Efter cirka 12 timmar på set så var det dags att bryta, men då hade klockan redan hunnit bli nästan 03-04 och vi hade blivit kallade att vara på inspelningen igen redan vid 09-10 för att kunna filma det sista och på den sista dagen. Jag var slut och det värkte i hela ansiktet, men jag var också laddad för jag hade druckit mycket kaffe och en och annan energidryck för att inte somna i bilen.
Väl i bilen, med hela latextjosan på så började jag köra hemåt men insåg snabbt att det inte skulle vara värt att åka hela vägen hem. Om jag mot förmodan skulle fixa det på en och en halv timme skulle klockan redan hunnit bli nästan 05 och jag visste att jag behövde minst en timme för att ta av mig all makeup, vilket skulle betyda noll sömn då jag skulle behövt köra tillbaka igenom den värsta morgontrafiken för att hinna till set.
Jag svängde in på ett litet sunkigt motell, 15 minuter från inspelningsplatsen, död i kroppen, kritvit i ansiktet, blodig i käften och upphype:ad på energidryck. Jag tog ett rum, skrubbade ansiktet med vanlig handtvål, vilket gav mig en sjukt irriterad hy och 40 minuter senare var jag klar. Fortfarande koffeinstinn drog jag igång en porrfilm på rummets tjock-kabel-TV för att lugna ner mig och köpte samtidigt hela den amerikanska mardrömmen och dekadansen på ett bräde. Precis som i en film. Jag kunde somna till slut och när jag vaknade blott två-tre timmar senare tog jag på mig min skinnjacka, vattenkammade mig för att se någorlunda ut, tog en kopp brunt vatten i receptionen där jag lämnade tillbaka nyckeln, hoppade in i min Volvo och drog igång Black Keys.
I det ögonblicket älskade jag mitt yrkesval mer än någonsin och jag kände mig så fruktansvärt uppfylld av hela upplevelsen. Jag var hungrig, jag var ren men smutsig, jag var helt mörbultad, men jag har aldrig i mitt liv varken förr eller senare känt ett sådant kall.
Fniss! Rätt intensivt dygn!
SvaraRaderaVäldigt! Men också en genomhäftig erfarenhet att ha med sig!
Radera