Fast i en Loop

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla mina inlägg om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

Nej, det är inte bara att det alltid är lite deppigare just runt de här datumen eller det att den långa text jag skrev blev refuserad, det som har spökat i min skalle i princip konstant sen dess att jag fyllde 30 för snart fem år sedan är min ålder.

Okej, det låter generellt och kanske lite krystat, men låt mig förklara. Min ålder är som ett långtidsmaraton med ett slutmål. Jag trodde faktiskt inte riktigt på det själv, men det är så det känns. Det är naturligtvis inte ett riktigt slutmål, döden kommer onekligen för oss alla förr eller senare, det jag menar är att jag snart har uppnått samma ålder som den som min pappa hade när han dog. 36. Och det känns helt overkligt, ska jag leva längre än min pappa? Ska jag få uppleva fler saker än honom?

Jag tittar på mitt liv och jag funderar, vilka mål har jag redan uppnått och vilka mål har jag så att säga kvar? Och vilka mål fick han själv aldrig uppnå? Det är naturligtvis ren och skär skrock och jag trodde väl aldrig att jag skulle vara så pass vidskeplig, men det känns kanske som om jag kommer att få ett lugn när jag väl har passerat gränsen 36, töntigt nog. Jag vet inte vad det är, men det är som en mental spärr som har etsat sig fast och trots att jag känner till den så kan jag inte bearbeta den på ett särskilt nyttigt sätt.

Mitt liv har varit fullt av erfarenheter, och det kommer att fortsätta fyllas på av minst lika många upplevelser och möten och jag vet ju innerst inne att det är mitt liv jag lever, inte min pappas, men lik förbannat sitter spärren där ändå och spökar.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor