FREDRIK SCHEIKE

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

(Gunilla Bergström) Det finns bra dagar, det finns dåliga dagar och det finns dagar som mer eller mindre är bäst att bara försöka bearbeta på en gång. Nu kanske det låter tufft att döma ut 24 av gårdagens alla timmar, men faktum är att jag sov cirka 6 av dem och jobbade över 12 timmar och 50 minuter. Så jag kan nog i ärlighetens namns ge gårdagen en känga.

Cikorians melankoliska blomster står på hagen i ensam majestät. Nej, det gör den inte. Men bland vildvetets guldvågor, maskrosens hela livscykel och den enstaka illröda vallmon så lyser de blå späda blommorna med särskild glans. Våren är snart slut och sommarens marhetta är snart vår enda vardag.

(Inte riktigt sant. Men nästan.) Den blodröda solen sänker sig över bergen. Vissa har fortfarande snö längst upp på topparna, men om den inte smälter i natt, smälter den imorgon. Det är hett, det är evinnerligt hett och ökensanden som blästrar både berg och dalar gör det hela, nästintill, surrealistiskt. Som ett palmträd i snöstorm.

Att försöka bota min skrivkramp, dag 2. Eller dag 1. Eller kanske till och med dag 0. Jag bestämde ju mig igår, så vad blir resultatet T-X? Alla formaliteter åsidosatta, jag  sitter i alla fall här igen. Med en tom sida och låter mig själv präntas ner.

Helvete vad längesen det var jag satt här. Hel-vet-e. På ren svenska. Och då har jag ju ändå skrutit med, även om det var längesen, att jag hade blivit bättre på att blogga. Tji fick man för de ambitionerna. Det är väl inte heller jättekonstigt med tanke på hur mitt liv i dagsläget ser ut. Mitt schema har varit tjockare än en fryntlig bäver tecknad av Walt Disney själv.

Susan Sontag, amerikansk filosof, författare och politisk aktivist delade in sitt liv i två delar. Före och efter att ha sett vad människor är kapabla att göra gentemot andra, före och efter den mänskliga ondskan som hon såg på bilder ifrån ett koncentrationsläger i Nazityskland. När jag hörde detta så slog det ner som en bomb, och alla bilder kom tillbaka. För jag har själv sett det, med egna ögon, och det går inte att vända tillbaka.

Det känns kanske lite kliché, som att alla som varit med om det gör det. Men sanningen är att det inte går att förbise ögonblicket jag blev pappa som ett av de absolut största och mest livsomvälvande ögonblicken i mitt liv.

För några veckor sedan så gjorde jag selftapes för lite olika projekt, bland annat ett som jag kom väldigt nära  men som jag till slut inte fick. Nu håller vi tummarna, igen. Den här gången för det större av de projekten som jag rätt nyss fått veta har optionerat mig!

Jag har sedan länge sagt att jag måste sluta köpa böcker innan jag har läst klart alla som jag har och fortfarande inte har läst. Nu får jag det kanske att låta som ett typ av beroendeproblem, och det finns ju onekligen sämre saker att vara beroende av än just böcker, men det var inte riktigt det jag menade.

Jag lovade på min Instagram att jag skulle berätta lite längre om kortfilmen jag spelade in, eller jag kanske inte just om den, men en historie associerad till just inspelningen. Historien om när jag upptäckte hur extremt mycket jag älskade skådespeleri.

Häromdagen höll vi på att flytta möbler och det blev två vändor fram och tillbaka till Madrid, och två vändor upp och ner för 3 våningar och ett källarplan. Första vändan på väg hem såg solen rent postapokalyptisk ut, den andra vändan lyste Venus, Jupiter och en halvmåne upp himlen på ett sätt jag aldrig sett förut.

Jag har varit i Paris så många gånger att jag, trots att det gått år sen sist, känner att jag fortfarande hittar och kan ta mig fram utan någon större svårighet. Metron är enkel, kvarteren är svåra, men skyltarna är relativt tydliga trots att mitt språk nu är på fallrepet.

Mitt i allt bröte och bråte , allt krig och alla skuldberg  som växer så finns det ändå några glädjande besked och ljusglimtar att hämta. En sådan är att mamma är här i en vecka och skämmer bort mig och oss, och att hon har en sådan himla levande relation med vår äldste, och en annan är att jag har blivit optionerad för en reklamfilm nu på söndag!

Det sägs att de som är någotsånär självdestruktiva tenderar att förstöra för sig själva när det är som bäst, för att de tvivlar på att de faktiskt förtjänar att ha det bra. Många är vi nog dock med dåligt självförtroende, men att medvetet eller omedvetet sabba för sig själv för att man är van vid misär är väl kanske inte alltid det vanligaste.

Ingen dag är den andre lik, men ändå är det detsamma. Nja, det kanske är att ta i, men lite grann är det som att saker och ting repeteras, eller går i loop. Det finns väl helt enkelt mönster som vi följer, spår som följer oss eller vanor, rutiner och beteenden som går hand i hand med hur vi är och vad vi gör.

Text föder text. Det var ett kort inledande påstående, men så är det faktiskt, och det är det som hela det här inlägget kommer att handla om. Så om du redan nu tycker att det låter dumt, tråkigt eller enformigt, sluta läs, ingen skada skedd, men jag tänker fortsätta skriva i alla fall, för text föder text.

Måndag. 16 dagar in på det nya året. Så många nystarter, så lite tid. Två veckor och två dagar, det sägs ju att efter 21 så sitter en vana, så vi får väl vänta i ungefär 5 dagar till för resultat. Om vi inte redan gett upp. Gått tillbaka till soffan, chipsen och vardagspilsnern. Gått tillbaka till komforten, till det redan kända och allt som mer eller mindre funkat för oss hittills.

Näst sista december 2022 började detta inlägg skrivas. Jag höll på att skriva 2023 i ett förvirrat ögonblick där jag till slut verkligen hade funderat på var tiden försvann om jag inte hunnit korrigera och läst vid ett senare tillfälle. Det är ett år som har varit upp och ner, hit och dit, svart och vitt och alla färger där emellan. Kort och gott; jag är glad att det är över.

Kommer ni ihåg när man satt på SYO-konsulentens lilla kontor, blåögd, nervös och förundrad över hur stor världen verkade vara? Frågan kom alltid, lätt släpandes efter lite kallprat, så vad vill du bli när du blir vuxen? Plötsligt föll oket ifrån vuxensfären rakt ner över dina 14- eller 15-åriga axlar och på helt felaktiga grunder dessutom.