Nytt år. Färre hår.
Näst sista december 2022 började detta inlägg skrivas. Jag höll på att skriva 2023 i ett förvirrat ögonblick där jag till slut verkligen hade funderat på var tiden försvann om jag inte hunnit korrigera och läst vid ett senare tillfälle. Det är ett år som har varit upp och ner, hit och dit, svart och vitt och alla färger där emellan. Kort och gott; jag är glad att det är över.
Bukowski, i sin alkoholmättade visdom, galenskap och fullständiga fylleripoesi skrev någon gång, och jag parafraserar, att vi alla kommer att dö någon gång, och att denna kunskap vore tillräcklig för att vi alla skulle älska varandra istället för att bli tillplattade av det triviala och uppätna av ingenting. När nu året drar sig mot sitt slut så är det onekligen en tanke som rätt väl kan sammanfatta det gångna året.
Bukowski, i sin alkoholmättade visdom, galenskap och fullständiga fylleripoesi skrev någon gång, och jag parafraserar, att vi alla kommer att dö någon gång, och att denna kunskap vore tillräcklig för att vi alla skulle älska varandra istället för att bli tillplattade av det triviala och uppätna av ingenting. När nu året drar sig mot sitt slut så är det onekligen en tanke som rätt väl kan sammanfatta det gångna året.
Förutom ett krig i Europa som har fått förödande konsekvenser, inte bara i närområdet, utan även globalt, lagom tills dess att vi började komma ur en pandemi som också skapat extrema klyftor i världen, så har även året kantats av sjukdom, bråk, gängskjutningar, en brunblå sörja i Sveriges regering och en åsiktsförskjutning kraftigt åt höger. Men nog om mig och allt vad jag står för.
Året bjöd på två jobbresor till Holland där Goodhabitz stod för kalaset, den senaste över min födelsedag där jag gjorde precis vad jag ville och njöt som en idiot. Det bjöd på olika fantastiska kalas i form av födelsedagar, 4 och 1, samt ett dop och ett bröllop och totalt fyra inspelningar. Det bjöd på ett nytt jobb och nya utmaningar, nya kollegor över hela världen och en extrem känslomässig berg-och-dalbana.
Ska man summera året med ett ord, vilket när jag läser mina sociala medier inte verkar vara en helt ogemen känsla, verkar det bli resiliens. Motståndskraft. Kraften att motsätta sig svårigheter, att klara av hinder och någorlunda komma ut helskinnad på andra sidan. Att härda ut helt enkelt.
Jag har lärt mig otroligt mycket om min egen resiliens, min egen förmåga att göra Gunde Svans ord verklighet; att bryta ihop och komma igen. Det har varit ett extremt tufft år, men jag har stålsatt mig och resiliensen kanske förvisso har gjort att jag blivit lite kallare, men hellre kallare än smulor.
Nu när inlägget avslutas och vi redan är inne på den tionde dagen på detta nya år så kan jag bara konstatera att samtidigt som jag har visat mig motståndskraftig så har allt också förändrat mig på djupet, jag är inte samma människa längre. Frågan är väl egentligen, när är man någonsin "samma" människa? Men på ett rent ickemetafysiskt plan så tror jag att ni förstår vad jag menar.
Jag försöker nu hitta tillbaka till mig själv. Hitta tillbaka till mina mål, mina värderingar, mina tankar och mina prioriteringar. Jag behöver inte bevisa mig mer resilient, jag behöver snarare bevisa att jag kan vara alla de jag alltid har varit, och att jag kan känna stolthet över det, utan att behöva bli vare sig mallig eller arrogant för det.
Jag har redan prioriterat mig själv i två grejer. Jag har skickat in en text till Horisont för att vara med i deras första nummer under året, jag har tagit upp musiken igen och har gett mig själv en deadline till augusti för min nästa diktsamling.
Låt oss hoppas att 2023 fortsätter på det inslagna spåret, jag gör det jag kan.
Kommentarer
Skicka en kommentar