21 gram.
Jag har nog tagit ett steg i fel riktning. Jag kanske till och med har sprungit åt fel håll ett bra tag. Eller så är jag helt enkelt en bakåtsträvare, en socialkonservatist eller tradionalist. Det jag menar är; jag har i princip tagit steget bort från sociala medier och försöker istället att uttrycka det jag vill uttrycka här, i försök till välformulerade tankar där tusen ord säger mer än en bild.
Jag skojade lagom till nyårsafton om mitt nya nyårslöfte, att spendera minst två timmar dagligen på Instagram, en plattform jag har en slags hatkärlek till, och jag möttes inte av gapskratt utan snarare ett ryck på axlarna och ett jaha. Det var i princip då jag fick ett uppvaknande och i princip slutade använda det. Som att det skulle vara normalt att trappa upp på användningen av ett medium som är designat just för att vara beroendeframkallande, där varje sekund du stirrar på skärmen i appen är guld för utvecklarna. Skulle det alltså vara socialt accepterat att dedikera hela två timmar av min dag till att scrolla, posta, ögna och göra om allt igen? Av reaktionen att döma var det ingen som höjde på ögonbrynen åt mitt skämt.
Till vilken nytta finns jag då kvar på Instagram? Jo, jag måste sälja mig själv, jag måste ha en profil, jag måste posta när det går bra, syns man inte där så finns man inte, och särskilt inte på någon som helst radar. Ett helt sjukt koncept, men så är det när vi har blivit reklampelare, produkt och marknadsförare, allt i ett. Dessutom kan det vara kul att ibland surfa in och kika nåt klipp här, hålla sig ajour med någon vän där eller faktiskt posta ett foto och få lite uppskattning. Men jag har nu inte postat något eget på över två veckor vilket i Instagramtermer i princip betyder att jag är död, och jag har i princip slutat tänka på hashtags, eller att något specifikt kort skulle passa här och där.
Jag är less på sociala medier, på godhetsknark och falska narrativ. Jag är less på att man ska sälja sig själv och lögnen om vem vi är, hur vi mår och vilken persona vi vill framställa oss som. Det roliga och ironiska är att just nu, i skrivande stund, så postade jag faktiskt någon annans alster just för att jag tyckte att det var roligt. Men poängen kvarstår och är fastslagen. Jag fortsätter att slå mig friare och slår dessutom ett slag för den längre texten, där hela utrymmet är mitt.
Jag jobbar för övrigt på min nya diktsamling och ny musik. Jag hoppas kunna dela lite alster snart.
Kommentarer
Skicka en kommentar