VMA
Stulen tid. lånad tid, tid som inte tillhör mig och som egentligen inte tillhör någon. Tid som är linjär, cirkulär och exponentiell. Tid som är relativ och infrekvent. Tid som egen dimension och tid som en del av det vi alla är. Vad är tid och varför känns det som att jag sitter här fast jag inte borde?
Är alla måsten gjorda? Nej, det kan vi väl lugnt konstatera att de inte är. Det är svårt i en familj med två små barn, en hund och en katt och ett relativt stort hus att inte ha några måsten kvar. Det är nåt som ska fixas, nåt som ska göras, strykas, donas med, pillas på och underhållas, klappas, göras, i princip hela tiden. Så när måste man sätta gränsen? Eller ja, rättare sagt, när kan jag ta tid för mig själv och faktiskt sitta här utan att känna skam eller som att jag stjäl tid i från någon? Och vem är denna någon?
Det känns som om att vad jag än gör, oavsett hur jag gör det eller inte gör det, så kommer jag att få skit för det. Det spelar ingen roll när det kommer till vare sig ansträngning eller resultat, jag ligger alltid minus. Och att ha det hängandes över mig förvandlar en liten stund som denna, då jag måste få vräka och hälla ur mig, till ett knyckt ögonblick - till en självisk handling som jag inte bett om lov för att ta. Ska det vara på det viset? Naturligtvis inte.
Jag måste dock andas och försöka få ner något koherent av alla tankar som bara virvlar. Semestrarna har tagit slut och barnen börjar skolan. Jag fyller 37 på torsdag. Minsting fyller 4 om några veckor. Imorse pratade vi återigen separation. Men nu är det bara jag som vill det och jag är alltså skurken. Nu vill jag riva upp alltihop och göra slarvsylta av familjen på ett egoistiskt sätt och jag är fy, ve, spott och hinhåle själv. Vi har det ju tydligen bra, vilket inte är en uppfattning som någon utomstående eller närstående skulle kunna dela. Och vi har tydligen haft perioder då det har varit sämre - och de perioderna har naturligtvis och självklart varit mitt fel. Vilket jag naturligtvis inte kan hålla med om. Intention kontra omedvetenhet eller otur eller icke uppfyllda förväntningar, det är det som är den största skillnaden.
Jag har så ont överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen och jag har ingen plan. Inte än. Men det går inte att prata för att vi ligger på så totalt olika frekvenser. Men vi måste.
Kommentarer
Skicka en kommentar