FREDRIK SCHEIKE

(ENFP-A) Jag har alldeles för många idéer till historier i huvudet som jag vill skriva. Och alldeles för lite tid! Hjälp! Jag har aldrig haft så mycket på samma gång! Vare sig studie- eller arbetsbörda, eller så många idéer som bara vill ut. Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Parafraserade Rydberg på engelska till en skrivtävling på jobbet, allt är uppdiktat, men jag blev ändå nöjd med resultatet.

Det hade nog egentligen börjat redan på smekmånaden. Inte ens ett par veckor in i den nya statusuppdateringen som man och hustru på Facebook. De skulle bila, det hade de i alla fall kunnat komma överens om och det skulle de göra i minst två veckor, med stopp, och om budgeten höll någotsånär.

(The Empty Room)

(Halvvägs där.)

(Xeraco.) Jag har ett fasligt sinne för drömmar och jag kommer ihåg detaljer, ser saker och minns platser, dofter, händelser, färger och annat som kanske normalt skulle försvinna in i den grå massan som är vardagen. Är det mitt undermedvetna som desperat försöker komma i kontakt med mig? Är det en verklighetsflykt? Är jag i kontakt med min kreativitet på ett fantastiskt och underligt sätt? Kanske alltihop.

Det här kan mest troligt bli det absolut sämsta jag skrivit i hela mitt liv, men det får det säkerligen vara, alla har vi små och omöjliga punkter som gör oss mänskliga och då vill jag bara belysa att jag inte hävdar att jag är något slags sol utan fläckar, inte heller perfekt, snarare oerhört, oerhört mänsklig.

(Verklighetsutflykt.)

(V erfremdungseffek T)

(Mannen i hjärtat i himlen.) Mitt emellan alla dikter så kommer det ibland säkert en sån här liten fundering. En liten "stanna upp och tänk till". Och då ska ni veta att jag inte lever som jag lär. Eller jo, kanske.

(Views.)

(The Not-So-Frozen Island)

(Expired & overexposed Fujifilm)

(Extraordinary Monday)

Att falla Plath.

Tusen gånger om har jag börjat att skriva och tusen gånger om har orden försvunnit ut i ingenting. Locket har lagts på och jag har suttit stilla och likt en tryckkokare låtit intrycken möras över en ofantligt lång tid. Det har varit alldeles för mycket på sistone och det är svårt att ta och ha egentid. Men ibland kokar det över, och man måste bara sätta sig ner - och vara.

Då jag inte är enbart är en nörd som pluggar filosofi och andra konstigheter, läser jag ibland andra saker som inte är Sartre också. Jag satte faktiskt tänderna (all puns intended) i den klassiska "Dracula" direkt efteråt, och hoppar mellan tre fyra böcker samtidigt. Fack- och skönlitteratur samt poesi. Allt i en salig blandning. Ett hopp ifrån Bram Stoker tog mig till Petter Stordalens "Äntligen vardag", eller för att parafrasera, "Hur jag slutade oroa mig om klassamhället och blev platoniskt förälskad i en miljardär."

Jag stod med Limas centralstation i ryggen, en svulstig postkolonial byggnad med marmorbågar och fyra meter höga pelare. Limas centralstation som band samman det stora lilla landet med tågtrafik i alla vädersträck. Där stod jag, ensam, med en ryggsäck och blickade ut över den myllrande miljonstaden och undrade hur jag skulle ta mig, ja egentligen någonstans.

Susan Sontag, amerikansk filosof, författare och politisk aktivist delade in sitt liv i två delar. Före och efter att ha sett vad människor är kapabla att göra gentemot andra, före och efter den mänskliga ondskan som hon såg på bilder ifrån ett koncentrationsläger i Nazityskland. När jag hörde detta så slog det ner som en bomb, och alla bilder kom tillbaka. För jag har själv sett det, med egna ögon, och det går inte att vända tillbaka.

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne, eller ja, i mitt fall till Barcelone. Ja, den var dålig, men det har varit en fantastisk månad där jag haft möjligheten att boka två projekt, två olika annonser, en här i Madrid och en i Barcelona, samt en video för ett universitet här i Madrid nu i veckan.

Det enda sättet att inte få något gjort, är att inte göra det. Och det är precis vad som hänt här. Jag vill jobba på mitt skrivande nu när jag blivit klar med Filosofi B och har sökt in till både påbyggnadskurs i filosofi samt programmet för litteratur och skrivande till hösten. Men hur ska jag hinna och hur ska jag göra?

Nu har jag bott i Spanien i snart 10 år. 10 år av drygt 35 levda. Ja, vi har inte riktigt kommit upp i en tredjedel av livet än, men det närmar sig med stormsteg och det känns konstigt. Det är som att det är hemma men ändå inte riktigt, som att jag hela tiden blickar utåt, men inåt och bortåt. Jag är invandrare.

Det blev ett långvarigt och väldigt intensivt uppehåll ifrån det här med att "blogga på heltid". Det har varit så himla mycket som hänt på extremt kort tid och jag har inte haft tid, ork eller lust att hinna med att delge allt. Förrän nu. 

Det känns kanske lite kliché, som att alla som varit med om det gör det. Men sanningen är att det inte går att förbise ögonblicket jag blev pappa som ett av de absolut största och mest livsomvälvande ögonblicken i mitt liv.

Idag har varit en sån där dag då jag har känt mig som fler än en person, på fler än ett sätt. Jag har hunnit så himla mycket idag, känt mig extremt splittrad men också varit riktigt fokuserad i alla mina skärvor. Jag har också varit extra känslig på det sättet att jag märkt förändringar i folks humör och påverkats av det fort men försökt behålla det subtilt.

Åre, Östersund, London, Vancouver, New York och Los Angeles. På alla dessa platser har jag spelat handboll. Nej, jag skojar, jag är inte Bengan Johanssons karaktär i Varan-TV. Men alla dessa platser har jag bott på, och vad har de gemensamt? Vatten och närheten till det.

Ännu en serie inlägg, ja kanske? Och varför inte? Den som inga byxor har och så vidare. Nej, men det det beror på är helt enkelt funderingarna som snurrar, kring min egen ålder, min historia och min tid. De små grejerna helt enkelt.

Jag är 18, nyss fyllda, och rätt naiv och ditintills rätt så oskyldig Jag är 18 och bosatt i ett annat land med ett annat språk och en annan kultur. Jag är 18 och i en handvändning vet jag inte längre om jag överlever tills dess att jag fyller 19.

(AI-konst av mig.) I fredags, innan magsjukehelvetet bröt ut, så hade vi en fantastiskt fin långfredag uppe i bergen. Vi tog oss äntligen iväg på en hike, allesammans, upp i bergen och bara gick, njöt och andades ren luft. Som jag har saknat att vandra!

Shakespeare skrev en gång, "Seek happy nights to happy days" i sin tragiromantiska Romeo och Julia och det är ett fantastiskt uttryck för kärlek ska fungera. Hur den ska vara, både lyckliga nätter och lyckliga dagar. Sen att Romeo och Julia slutar i total tragik, ja det kanske vi inte ska gå in på i detalj här, men ändå.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, för ovanlighetens skull. Men huvudet är så fullt så att jag måste få ur mig brottstycken av det som snurrar i alla fall. Det är ilska, glädje och sorg, det är stress, tappad fokus och det är en prestationsångest, det är kaos i hjärta och hjärna och i kommunikationen dem emellan.

Okej, nu har det varit otroligt tungrott på sistone på det personliga planet. Jag har inte hunnit med särskilt mycket alls och allt runtikring har påverkat min förmåga på jobbet och självklart i största allmänhet mitt humör. Jag tänkte därför att jag byter spår helt och försöker hitta ljusglimtar, få, små men kanske växer dem, i vardagen.

Frågan lyder, hur många bultar finns det i Ölandsbron? Okej, nej, kanske inte riktigt den typen av Nile City-fråga, snarare, var går gränsen för otrohet? Vad är det att vara otrogen gentemot någon? Nu är ämnet väldigt, väldigt laddat, men frågan är i alla fall ställd.

Den senaste veckan har det inte blivit särskilt mycket skrivet som "ni trogna läsare" kanske har märkt. Det har faktiskt sina randiga och rutiga. Framför allt beror det på att jag inte haft mina egna ord i skallen särskilt mycket. Vad betyder det egentligen? Förenklat så har jag pluggat en scen för en audition som jag till slut kunnat spela in och är väldigt, väldigt nöjd med.

Det kanske låter så himla tjatigt och ältande, alla  mina  inlägg  om både död och framför allt om min pappa  på sistone, men det är för att det rör sig i mitt huvud konstant just nu och jag måste hitta kanaler att få ut det på.

En god konversation med en god vän kan vara omvälvande, uppfriskande och omskakande och allt på samma gång. Och precis så var det igår när jag pratade med en av mina äldsta vänner som jag tyvärr inte pratar med allt för ofta längre, det blir helt enkelt så när livet ibland kommer emellan och distanserna gör att man inte lika lätt bara kan glida över på en kaffe.

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärke, sjöng bandet Kent för vad som nu måste vara hundra år sedan. Ungefär lika längesen som jag fick ett brev som inte var en räkning, en bot eller ett krav på återbetalning. Men precis som Trissreklamen säger, plötsligt händer det. 

Jag ligger på ett hotell i Aranda de Duero, inte jättelångt hemifrån, men tillräckligt för att inte ha möjligheten att sova hemma då jag har föreställning här imorgon klockan 10:00. Jag har precis haft två föreställningar idag i Burgos som ligger ytterligare en timme norröver och ska alldeles snart till att sova, men det kliade så i fingrarna, trots att ögonen känns tunga att jag ligger här och skriver, igen.

Apropå Oscarsgalan och förra året där Chris Rock motvilligt blev en av huvudpersonerna så såg jag just ett klipp av honom som jag faktiskt riktigt inspirerades av. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ta relationsråd från en skrikig komiker, men det låg så mycket sanning i det han sa att jag för alltid lagt det på minnet.

Igår var det galan med stort O, den enda, den största, och den mest medieuppbåd av alla, Oscarsgalan , där de främsta inom delar av vårt yrke ska firas med pompa, ståt och galans. "Everything Everywhere All at Once" blev stora vinnaren och fick bli årets snackis, till skillnad från förra årets som ju tyvärr blev långt ifrån filmerna, då Will Smith tyckte det var en lysande idé att gå och upp och smälla till Chris Rock och satte smolk i bägaren på resten av festen.

Jag har för första gången på år faktiskt, varit ruskigt bakis idag. Det är ingenting jag är särskilt stolt över, men samtidigt är det också ändå rätt roligt. Roligt med tanke på det lilla jag drack igår jämfört med hur en vanlig festkväll i Östersund i 20-årsåldern brukade se ut, otroligt jobbigt med tanke på att jag hade genrep och extremt mycket gnäll och tråkig attityd hemmavid.

Det roliga med att börja blogga mer konstant är ändå responsen jag har börjat få. Det är flera som har sagt att det är kul att läsa vad jag skriver och att det är relaterbart , vilket är precis det jag är ute efter. Det sorgliga i kråksången är naturligtvis att jag inser hur många människor som jag kallar vänner som jag inte längre håller regelbunden kontakt med.

För några veckor sedan så gjorde jag selftapes för lite olika projekt, bland annat ett som jag kom väldigt nära  men som jag till slut inte fick. Nu håller vi tummarna, igen. Den här gången för det större av de projekten som jag rätt nyss fått veta har optionerat mig!

Att vara egenföretagare, att satsa på sig själv, att satsa på sin drömmar och rakt ut säga att du är beredd på att ta smällarna med det goda och det goda med onda. I Spanien kallas det att vara autónomo, eller ja, självgående, och det är precis en sådan typ av "anställningsform" jag jobbat under de senaste fyra åren, och nu också har lärt mig att hata.

Följande är en text som jag skickade in för publicering i den eminenta Horisont , men som tyvärr inte kom med i deras nummer kring Arv. Så då publicerar jag den här i sin helhet istället.

Jag har sedan länge sagt att jag måste sluta köpa böcker innan jag har läst klart alla som jag har och fortfarande inte har läst. Nu får jag det kanske att låta som ett typ av beroendeproblem, och det finns ju onekligen sämre saker att vara beroende av än just böcker, men det var inte riktigt det jag menade.

Jag lovade på min Instagram att jag skulle berätta lite längre om kortfilmen jag spelade in, eller jag kanske inte just om den, men en historie associerad till just inspelningen. Historien om när jag upptäckte hur extremt mycket jag älskade skådespeleri.

Häromdagen höll vi på att flytta möbler och det blev två vändor fram och tillbaka till Madrid, och två vändor upp och ner för 3 våningar och ett källarplan. Första vändan på väg hem såg solen rent postapokalyptisk ut, den andra vändan lyste Venus, Jupiter och en halvmåne upp himlen på ett sätt jag aldrig sett förut.