Spaniensvensk.

Nu har jag bott i Spanien i snart 10 år. 10 år av drygt 35 levda. Ja, vi har inte riktigt kommit upp i en tredjedel av livet än, men det närmar sig med stormsteg och det känns konstigt. Det är som att det är hemma men ändå inte riktigt, som att jag hela tiden blickar utåt, men inåt och bortåt. Jag är invandrare.

Ja visst, jag är lyxinvandrare kan vi kalla det. Jag är inte borttvingad på grund av krig, politisk förföljelse, terrorism, svält eller någon naturkatastrof. Jag är bosatt i Spanien på grund av kärlek, jag flyttade hit på grund av kärlek, ett aktivt val att flytta till ännu ett annat land, men det gör mig lik förbannat till invandrare.

Jag har alltid reagerat och reagerar nu extra mycket gentemot främlingsfientlighet och hätskhet i politisk debatt och det hårdnande klimatet i densamme. Jag identifierar mig med de invandrare som kommit hit under svårare situationer än jag och som blir jagade av främlingsfientliga makter och jag blir rent av äcklad av vissa kommentarer som fälls. Jag är en vit man, från norra Europa som flyttat hit för egen maskin, så på en sociohierarkisk skala så klassas jag nog inte ens som en invandrare av de mest extrema, men det är ju precis vad jag är.

Det är många gånger som vi upplever galna kulturkrockar både i hemmet och i kommunikationen utåt, och trots att jag nu har en djup och bred förståelse för "det spanska" så finns det så många saker som är helt omöjliga att fortfarande begripa ur ett rent kulturellt men också idiomatiskt och språkligt perspektiv.

Här om dagen ringde till exempel vår bank och bad om förtydligande kring dokument som rörde vårt stundande husköp. Heippa. Byrokratispanska och varför det ena "katastral"-numret inte var likt det andra, eller infört i kontrakt, och ja. Jag satt som ett frågetecken och jag sa det också till sagda bankkvinna, jag förstår inte vad du menar så ta detta med mäklaren istället, jag skickar hans nummer. Det är nog så stort att göra det på sitt eget språk, men när det rör så stora saker på ett språk som inte är ditt eget är det bättre att delegera, trots att du kanske känner dig dum eller otillräcklig, för det gör jag ofta.

Jag försöker hela tiden, men det finns vissa stunder då jag saknar det svenska, kulturen och samhället, och möjligheten att känna mig som en handlingskraftig individ med förståelse för det mesta, om ändock långt ifrån allt. 

Kan man någonsin integreras in 100%? Jag får väl fortsätta att "göra mig svensk" som det heter på spanska när man ser oförstående ut.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor