Ögonblicken som stöpt mig. (del 2)
Det är svårt att tänka sig ett mer uttjatat ämne än pappans syn på en förlossning, men alla sagor med prinsessor är ju inte samma sagor, de har bara liknande karaktärer. Innehållet är alltid annorlunda och det är subjektivt, otroligt subjektivt.
Samtalet kom efter ett mer eller mindre rutinmässigt besök hos läkaren. Nästa onsdag ska du bli pappa. Jag stod som ett fån med telefonen i handen och funderade länge och väl på vad hon faktiskt försökte säga till mig. Vad som egentligen menades och hur jag passade in i alltihop. Jag visst ju att jag skulle få hålla min son i famnen förr eller senare, men att helt plötsligt ha ett konkret datum var helt overkligt.
Enligt alla kalendrar, beräkningar och kalkyler var det fortfarande långt bort, men för att det skulle gå så smärtfritt som möjligt så bestämde läkare i samröre med min fru för att tidigarelägga och planera en inducerad födsel då fostret var så pass välutvecklat och stort redan. Så från att ha haft en dryg månad till på oss så blev det konkret, nästa onsdag, som om vi skulle ta en bärs och titta på fotboll med grabbarna, nästa onsdag. Nästa onsdag är då man tar en fika med svärföräldrarna, lackerar om bilen eller äntligen får den där tarmsköljningen man väntat på, men att bli pappa nästa onsdag?
Ja, det kunde man alltså också bli.
Efter timmar inne på rummet med ett stadigt intag av hormoner så kom processen aldrig igång och då de helt plötsligt upptäckte att han snört navelsträngen kring halsen blev det plötsligt fara och färde och vi separerades när hon skjutsades iväg för akut kejsarsnitt. Jag sprang till läkare och frågade när, var, hur, varför och när jag skulle kunna få komma in i salen men fick istället tysta uppmaningar om att stå utanför och vänta. Vara påklädd skyddskläder och sanitetssäkrad och bara bida min tid. Jag vankade av och an utanför dörren, sneglade in i en korridor så fort svängdörrarna öppnades utan att se skymten av vart de tagit henne, och väntade.
Till slut ropade de in mig och då låg hon redan på bordet, dugligt drogad och med magen blottad. Jag strök henne över håret, kysste henne och försökte hitta på saker att säga förutom hur mycket jag älskade henne och det gick väl sådär, och dialogen blev rätt monoton.
Jag såg allt. Jag såg när skalpellen gick in. Jag såg när det strömmade blod. Jag såg hur det forsade fostervatten. Jag såg när snittet väl var lagt och denna lilla varelse kom ut ur hennes kropp, det liv vi båda längtat efter i 9 månader.
Och jag var livrädd, för hur skulle jag förklara för henne att trots alla preparationer, allt jobb och all förundran, alla klasser, all tid, all slit, energi, alla smärtor och plågor, allt illamående, att det varit förgäves för att vår son var dödfödd?
Jag såg en liten gråblå figur, hänga upp och ner livlös, tyst och stilla. Jag såg hans hud, hans nedkylda färg och hela mitt hjärta stannade. Han skrek inte som bebisar skulle göra. Han grät inte. Han gjorde ingenting och jag skrek inombords. Hur skulle jag förklara detta? Hur skulle jag kunna dölja detta för henne tills hon kunnat komma ner och acceptera det?
Jag såg hur de tog honom i handdukar, klippte navelsträngen som hade hängt runt hans hals och jag såg hur de förde iväg honom in i ett rum vid sidan av. 1 sekund. 2 sekunder. 3 sekunder. 4, 5, 6, 7, 8 och så helt plötsligt världens vackraste skrik som bröt alla mina murar och jag grät som jag aldrig gråtit förut. Vi omfamnade varandra och ansiktsmasken liknade en blöt trasa snarare än ett skyddsmaterial.
När de väl kom med honom till oss så att han fick ligga på hennes bröst ett tag var det som om hela världen äntligen andades ut. Att de sen motade ut mig och vår son då vi inte fick vara kvar under tiden de sydde ihop henne, skickade oss tillbaka till rummet för att bli mottagna av morföräldrarna och vänta på mamma, kändes både anti- men samtidigt väldigt klimax.
Jag kunde aldrig ana hur mycket livet förändrades för varje automatisk svängdörr jag passerade på väg tillbaka till rummet, genom sterila korridorer kantade med krucifix, ackompanjerad av ett litet hjärta som slog och slog och slog där nedbäddad, påklätt sin alldeles för stora pyjamas och alldeles, alldeles utmattat.
Åå så starkt skrivet😘😳❣️Mindes inte det där med navelsträngen….
SvaraRaderaTack <3 Svårt för oss att glömma och jag vet inte i ärlighetens namn hur eller om vi berättade det för särskilt många.
Radera