Det bästa sättet.
Ja, egentligen kanske det är lite mastigt och jag kanske får välja bort något av de två, för jag tror inte att jag kommer att ha tid att göra båda, samt jobba och vara en närvarande förälder. Men den som lever får se, den som inte prövar får aldrig uppleva och den som inte frågar får aldrig veta. Skälet till att jag vill studera vidare är mångbottnat och det handlar både om att jag är så otroligt intresserad av det mesta att jag måste kanalisera det genom att sätta mig ner och studera mer. Jag har insett att jag är extremt fascinerad av att skriva, har alltid varit, och kommer att vilja utveckla den passionen ännu mer. Därav mina noveller, min följetong "Östersund Noire" samt mina olika manusprojekt som ligger i olika fas här och där. Och mitt diktande och min poesi, såklart.
Det ligger någonting som fortfarande är väldigt äkta i det skrivna ordet, något som få andra kommunikationsmedel faktiskt är kapabla att göra, och något som vi som generation och efterföljande generationer verkar ta för givet eller rätt och slätt ha glömt. Det ligger en möjlighet i det tryckta, eller det otryckta men uttryckta, som förutom att vara en strid ström av oemotsagda tankar från en avsändare till en eller flera mottagare, fungerar som ett manifest för skribentens själ. Det är svårt att inte skriva direkt från hjärtat och hjärnan och jag tror att all bra och stor litteratur vill förmedla något som är oerhört personligt men också extremt mänskligt och gemensamt.
Därför de inledande raderna. Jag har inte skrivit på ett tag för att jag har inte kunnat/velat/hunnit ta mig tillfälle att göra det, och på så sätt också förminskat min förmåga och gjort att jag tappat "udden i pennan". Vanan att producera skrivna ord helt enkelt. Det märktes oerhört mycket här om veckan när jag, hör och häpna, kunde sätta mig och skriva poesi igen. Jag satte pennan till det tomma arket och jag kunde redigera samt skriva nytt och det var lika mycket en frigörelse som en pånyttfödelse.
Det krävdes en tidig morgon, alldeles för många kaffe, en tågresa med knackigt WiFi och framför allt påtvingad egentid. Var det det bästa jag någonsin skrivit? Njet. Men det var tillräckligt förlösande för att flamman återigen blossade upp.
Jag får helt enkelt ta mig i kragen och bara göra det. För det bästa sättet att inte få något gjort är att inte göra det. Och nu regnar det.
Kommentarer
Skicka en kommentar