FREDRIK SCHEIKE

När han släntrade in på kontoret dryga femton minuter senare, och totalt cirka 30 minuter sen, så var det inte direkt idel hurrarop som mötte honom. Hans kompis, Erik, som rekommenderat honom för jobbet stod i entréen och väntade på honom. "Fattar du vilken jävla åsna jag ser ut som just nu?"

"Some people never go crazy, what truly horrible lives they must live." - Charles Bukowski

Det var alltid lika spännande att lyssna på cikadorna på kvällen. Man kunde följa vad som hände i naturen, bara genom att lyssna på deras spel. Var det högt var det varmt. Tystnade de var det inte för att det blev kallt, men för att de blev skrämda. Och precis där tar också fantasin över, av vad blir de då skrämda?

"livets bröd och vatten en onsdag i maj efter att regnet lagt sig som ett lock på asfalten." min diet består av brustna hjärtan krossade drömmar, eldfärgade vildvetefält i solnedgången och små lätta moln jag är måhända tomhänt men bukfylld till bredden jag andas genom blåklockornas dova klang vaknar bland picassos mindre kända maskrosor stiger upp över bergen och lever mitt liv i höjd med zarathustra vem predikar nu? vem biter huvudet av svalan och spår i sanden? vem trär jorden på sitt finger? var är de stilla 12 som frodades i min blotta närvaro? selma astrid karl acke reza thomas bruno hellsing jujje ewa tove karin över stockholms innerstad med sjumilakliv n'august och ekot av turister vid slottets gränder still min hunger tids nog tids nog Fredrik Scheike IG / Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Det här är ingen berättelse, det är ingen novell, det är ingen dikt. Det är väl knappt ens en essä, kanske ett kåseri eller är det helt enkelt bara flödesskrivning? Tankar som kommer och går? Ja, oavsett så har jag kommit till insikt med en hel del saker på sistone och min lilla klagomur är denna.

Det plingade konstant i telefonen. Minst trehundra meddelanden i timmen. Om Dantes Inferno hade bakgrundsmusik hade det låtit såhär. Upp-och-nedvänd var det ändå en kakafoni med vibrationerna i bordet och ljuset som skvallrade. Tänk om meddelandet kom, trots allt. Får inte. Bör inte. Vill inte. Måste. Ändå. Kolla.

Hur ofta glömmer man bort en vän egentligen? Eller rättare sagt, hur ofta glömmer man bort vänner? Vi är många som saknar dig, men jag är väl den som har fått i uppdrag, eller ja, kanske inte fått det i uppdrag, men tagit på mig att skriva. Så, jag frågar dig igen, hur ofta får man glömma bort sina vänner innan ens vänner slutar att betrakta en som dito?

Nu har jag bott i Spanien i snart 10 år. 10 år av drygt 35 levda. Ja, vi har inte riktigt kommit upp i en tredjedel av livet än, men det närmar sig med stormsteg och det känns konstigt. Det är som att det är hemma men ändå inte riktigt, som att jag hela tiden blickar utåt, men inåt och bortåt. Jag är invandrare.

Ännu en serie inlägg, ja kanske? Och varför inte? Den som inga byxor har och så vidare. Nej, men det det beror på är helt enkelt funderingarna som snurrar, kring min egen ålder, min historia och min tid. De små grejerna helt enkelt.

Shakespeare skrev en gång, "Seek happy nights to happy days" i sin tragiromantiska Romeo och Julia och det är ett fantastiskt uttryck för kärlek ska fungera. Hur den ska vara, både lyckliga nätter och lyckliga dagar. Sen att Romeo och Julia slutar i total tragik, ja det kanske vi inte ska gå in på i detalj här, men ändå.

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärke, sjöng bandet Kent för vad som nu måste vara hundra år sedan. Ungefär lika längesen som jag fick ett brev som inte var en räkning, en bot eller ett krav på återbetalning. Men precis som Trissreklamen säger, plötsligt händer det. 

Ingen dag är den andre lik, men ändå är det detsamma. Nja, det kanske är att ta i, men lite grann är det som att saker och ting repeteras, eller går i loop. Det finns väl helt enkelt mönster som vi följer, spår som följer oss eller vanor, rutiner och beteenden som går hand i hand med hur vi är och vad vi gör.

Text föder text. Det var ett kort inledande påstående, men så är det faktiskt, och det är det som hela det här inlägget kommer att handla om. Så om du redan nu tycker att det låter dumt, tråkigt eller enformigt, sluta läs, ingen skada skedd, men jag tänker fortsätta skriva i alla fall, för text föder text.

Jag har tänkt, och återigen kanske det inte allt är det bästa att göra, men jag har i alla fall tänkt och jag har tänkt på mitt skrivande. Hur mycket jag skriver om kärlek och mina tankar kring det och hur mycket jag filosoferar kring det ena förhavandet och en det andra, och hur mycket av min tid och min kraft som går åt att tänka på detta faktum.

Måndag. 16 dagar in på det nya året. Så många nystarter, så lite tid. Två veckor och två dagar, det sägs ju att efter 21 så sitter en vana, så vi får väl vänta i ungefär 5 dagar till för resultat. Om vi inte redan gett upp. Gått tillbaka till soffan, chipsen och vardagspilsnern. Gått tillbaka till komforten, till det redan kända och allt som mer eller mindre funkat för oss hittills.

Alla städer har sina egna problem och områden som de flesta bara beträder om de måste. Göteborg har Biskopsgården, Malmö har Rosengård, Stockholm har Alby och Östersund har Torvalla och under 90-talet var det Kickers som satte området i skräck och hade ett rykte om sig, större än vad de i själva verket var. "Fullblodsidioter med småkukskomplex", hade Rashids farsa beskrivit dem som på perfekt Iransk brytning. Och det var faktiskt inte dem som hade skrämt Räkan, det var något mycket, mycket mörkare.

Kommer ni ihåg när man satt på SYO-konsulentens lilla kontor, blåögd, nervös och förundrad över hur stor världen verkade vara? Frågan kom alltid, lätt släpandes efter lite kallprat, så vad vill du bli när du blir vuxen? Plötsligt föll oket ifrån vuxensfären rakt ner över dina 14- eller 15-åriga axlar och på helt felaktiga grunder dessutom.

Jag har återigen fastnat lite grann i det nostalgiska. Jag satt igår i baksätet på vår röda Opel och sick-sackade på dalavägar med en burk cola och ett somrigt Sverige som svepte förbi, för att i nästa stund stå och känna doften av rostbiffen och potatissalladen på mormors begravningslunch, för att i den tredje och sista känna lugnet och atmosfären av en kall Guinness på The Cat & Fiddle, alldeles bredvid min lägenhet i Los Angeles. Jag var uppslukad av vartenda moment och fullständigt närvarande i alla, utan att röra mig en millimeter från stolen där jag satt.

Ibland behöver man helt enkelt bara börja, utan att veta var det ska sluta. Ibland behöver man bara sluta, utan att veta var det hela började. Ibland är man helt enkelt så pass rådvill att man knappt vet vad som är vad och man måste bestämma sig för vad som egentligen är vad.