Mobiliserad

Jag har återigen fastnat lite grann i det nostalgiska. Jag satt igår i baksätet på vår röda Opel och sick-sackade på dalavägar med en burk cola och ett somrigt Sverige som svepte förbi, för att i nästa stund stå och känna doften av rostbiffen och potatissalladen på mormors begravningslunch, för att i den tredje och sista känna lugnet och atmosfären av en kall Guinness på The Cat & Fiddle, alldeles bredvid min lägenhet i Los Angeles. Jag var uppslukad av vartenda moment och fullständigt närvarande i alla, utan att röra mig en millimeter från stolen där jag satt.

Jag hade en annan sån känsla häromnatten, dock inte av något ännu upplevt, utan i en mardröm så verklig att det kröp i skinnet på mig när jag vaknade och jag kramade vår yngste son som låg bredvid mig lite extra för att verkligen känna att han låg där, och att doften var äkta. Drömmen var så overkligt verklig och gick i stora drag ut på att Sverige blivit indragen i krig, tack vare sin NATO-ansökan, och att vi blivit angripna av Ryssland och Kina på ett våldsamt sätt. Jag hade just kommit hem från jobbet och i vanlig ordning öppnat brevlådan, och döm om min förvåning när ett kuvert med "brådskande/urgent" från Försvarsmakten ligger adresserat till mig.

Man brukar ju väldigt sällan få brev, och för en som inte ens har gjort vapenfri tjänst så blev jag ännu mer på alerten och hjärtat sjönk för varje steg jag kom närmre hemmets ytterdörr. Hon såg att något var fel och jag öppnade brevet och översatte det direkt som jag läste det. Jag hade blivit inkallad och mobiliserad då Sverige behövde mig och alla stridsdugliga män över 18, och jag kunde inte vägra utan långa fängelsestraff som följd. Jag blev helt tyst när jag läst klart och som tur var var inte barnen hemma, än.

Jag stirrade runt omkring mig och försökte frammana något typ av mod, men min etiska kompass fick slåss mot min humana och familjära och precis då vaknade jag. Jag kan fortfarande höra hur det lät när jag öppnade kuvertet, hur tungt pappret kändes i min hand, hur det knöt sig i halsen på mig när jag sökte förstå vad som hände och känslan av att behöva lämna mina barn utan att veta om jag skulle få träffa dem igen.

Det är kanske förståeligt varför jag snusade min lille en gång extra i nacken när jag låg kallsvettig och inte kunde somna om.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor