FREDRIK SCHEIKE

(The Not-So-Frozen Island)

Att vara egenföretagare, att satsa på sig själv, att satsa på sin drömmar och rakt ut säga att du är beredd på att ta smällarna med det goda och det goda med onda. I Spanien kallas det att vara autónomo, eller ja, självgående, och det är precis en sådan typ av "anställningsform" jag jobbat under de senaste fyra åren, och nu också har lärt mig att hata.

Jag nästan sprang hem från kontoret. Jag visste att jag hade marginal, men jag ville inte tänja gränserna, för gott tålamod är det ont om i dagsläget. Jag hann över torget, telefonen och chattapplikationen från jobbet i högsta hugg, Pleasurekraft i lurarna och över vägen, förbi tobaksbutiken och kycklingprinsen. Bort bakom prostibulen och in framför pizzerian, in på gården, där minutrarna plötsligt blev färre.

Ibland undrar jag, om alla orden som kommer till mina fingertoppar egentligen gör någon skillnad, det lär de väl egentligen inte göra med tanke på hur lite jag skriver och hur få som läser, men jag vet att det gör skillnad för mig. Bloggen är väl aldrig något mer än en enda lång semisjälvterapeutisk övning i egoistiskt dravel, egentligen.

Vi hittar alla överlevnadsstrategier. Vi hittar alla sätt att ta oss och hanka oss fram i vardagen och göra det bästa av situationen. Har du slutat läsa nyheter? Stänger du av allt som har med Covid-19/Corona att göra? Förlöjligar du den ena eller andra sidan? Eller hamnar du, som en annan, i mähäland?

Nu har det gått väldigt länge sedan jag skrivit något. Nej, jag har inte gått och blivit Coronasmittad eller Covid-19 sjuk. Väldigt länge sedan jag faktiskt formulerade tankarna kring vardagen i något annat än poesi , eller i videor. Kanske har jag också blivit litet mätt på allt. Jag hoppar kronologiskt och skippar flera vardagar, eller gör jag?

Likt gräset, som fortsätter växa, har världen sin fortsatta gång, varken stilla eller hätsk. Den är vad den är, med eller utan Corona och Covid-19, med eller utan oss.

Skolor var det första som Corona och Covid-19 stängde i Spanien. Skolor för barn och unga och de har nu hållit stängt i över 60 dagar. Dra bort kanske 10-12 dagar av helgdagar och helger så har du ändå en bra bit över 40 skoldagar som har missbrukats, i ordets rätta bemärkelse. Jag vet inte riktigt hur det har fortsatt, hur långt ner i åldrarna distansundervisning faktiskt har implementerats, men jag vet en sak, inget i hur utbildning formas och ses kommer någonsin att vara sig likt igen.

Att vara, eller att inte vara, Fas 1 i denna Corona och Covid-19-pandemi? Med tanke på den senaste tidens polemik  så var det ett väldigt väntat resultat , att Madrid inte skulle få gå vidare till Fas 1. Konstigt att det känns som Monopols "När-du-passerat-Gå", fast med verkliga konsekvenser och en politisering med blått mot rött mot brunt mot svart mot grönt.

Den rena luften, de härliga promenaderna och det vackra vädret är alla bidragande faktorer till att jag faktiskt går och lägger mig i hyfsad tid, sover "bättre" till skillnad från i början  av Corona och Covid-19 pandemin, och därmed också halkar efter i skrivandet. Men jag tänkte, då skillnaden på ett inlägg jag spammar ut i olika sociala medieplattformar och ett inlägg jag nästan skriver för mig själv är 100-tals läsare, så kanske intresset inte är detsamma.

Regnbågar, överallt dessa Covid-19 och Coronaregnbågar. Och är det inte dem så är det en spansk flagga med ett svart band, eller varför inte kombinationen av de båda, för lite härlig apokalyptisk patriotism?

För någon dag sedan hamnade ett av mina inlägg  i en rejäl kommentarsstorm på Facebook, och jag fick då se bilden här ovanför för första gången, en bild jag bara hört talas om hittills i Corona och Covid-19-syfte, och jag blev lite full i skratt. "Skulle du gå ut om du kunde se den?"

Fredag, är det inte alltid fredag nu för tiden? Jag har halkat efter i tidsschemat med bloggen och kommer att klumpa ihop dagar till längre passager nu för tiden, för att kunna "hinna ikapp" mitt eget liv. Poetiskt ändå, att ha så pass mycket tid men ändå inte ha tid till något, det säger lite grann om hur vi lever och hur jag är funtad.

Bokens världsdag, och i samarbete, återigen med kommunen där vi bor,d har vi deltagit i ett projekt där hela Teatro Tyl Tyls kärnpersonal deltog i en läsning av det första kapitlet av Don Quijote, det var en sjuk pers att läsa gammal spanska, men jag tror nog att det gick bra!

(Mörkret, ljuset - vad det nu är - i slutet av tunneln.) Det är intressant att gå på sena hundpromenader. Sådär runt klockan 23:00 varje natt är jag ute, och den enda skillnaden mot, säg klockan, 17:00, är att det är mörkt och att luften är, om möjligt, ännu friskare och renare. Det är en magisk känsla att verkligen få fylla lungorna med en sådan pur luft.

Det har gått "länge" nu, mellan varven att skriva, och det är mycket tack vare projekten som ni ser här ovan. Det handlar inte om att det inte händer massa saker, trots att tiden står still, utan att jag fastnar i "upptagenhetsfällan" som så många gånger förr. Men tack också till kommunen där vi bor, som faktiskt stöttar oss kulturarbetare i Corona och Covid-19-krisen.

(En äldre man tittar ut genom fönstret på förbipasserande bilar, medan barn hängt upp sina "#quedateencasa"-regnbågar på balkongen ovanför.) Det sägs att den enklaste vägen mellan A och B är en rak linje, så därför är ett samtal med en vän, istället för en lång utdragen meddelandekontakt fram och tillbaka mycket enklare och något som jag verkligen börjar ta tag i. Fråga mina vänner, ringa dem och be dem berätta hur de mår. Det är något positivt att ta med sig och en vana att nära även i framtiden efter Corona och Covid-19.

  (Naturligt instängd.) Ibland när man sätter sig ner för att skriva blir det helt enkelt en himla soppa i huvudet. Därav alla konstiga titlar och sånt. Jag är dagavill med endast ett par referenspunkter per vecka. Jag vet att fredag är fredag och på grund av det mönstret så vet jag också att helgen alltid är ett helvete därefter.

Långfredag. Det var det förra veckan, men tro inte att den här fredagen känns kortare för det. Det är så otroligt lätt att bli nostalgisk, tänka på allt man missar och allt man haft och nu inte har. Att tänka att förra året vid den här tiden så hade vi precis flyttat in i vårt nya, nu högt lovade och prisade, hem, och för drygt fyra år sedan vid den här tiden så hängde vi på stranden, utan ett bekymmer i världen.

(Jättelika plastskynken hänger ner framför varenda stånd och den svarta linjen får man inte gå över.) Om alla ni som läser skulle lägga en kommentar om varifrån ni läser, skulle det vara jättekul att se hur långt mina berättelser faktiskt når, nu när det här verkar vara det enda sättet att faktiskt kommunicera i dagsläget.