Dag 51.

Att vara, eller att inte vara, Fas 1 i denna Corona och Covid-19-pandemi? Med tanke på den senaste tidens polemik så var det ett väldigt väntat resultat, att Madrid inte skulle få gå vidare till Fas 1. Konstigt att det känns som Monopols "När-du-passerat-Gå", fast med verkliga konsekvenser och en politisering med blått mot rött mot brunt mot svart mot grönt.

Torsdagen, jag sa ju att den skulle få sin egen käftsmäll i bloggen, nu när resten av veckan blivit ledigare avhandlad.

Köpedag, med alla ärenden för veckan samlade till en och samma dag. Det blir enklare så, och man utsätter sig för mindre dumma risker. Även om jag är mer rädd för det som komma skall än för viruset i sig, så tänker jag inte vara nonchalant, jag har ansvar och jag tar det, som medborgare, som familjeman och som individ.

En av ärendena, innan matbutiken, var foderbutiken och veterinären för både det ena och det andra och då de mindre butikerna, som inte är kedjor och inte posten, stänger klockan 12:30, så var jag tvungen att skynda mig. Jag parkerade, som man gör i liten by där 50% av invånarna nu inte rör sig med sin bil för att jobba utan istället arbetslösa är hemma och således tar upp alla parkeringsplatser, på en trottoar med varningsblinkers igång. När jag står i kön så råkar jag svälja saliv fel vilket utlöser en verklig ohejdbar hostattack, näst först mitt ibland fyra andra köande. Paniken som spred sig i deras ansikten och de små stegen de hastigt ryggade tillbaka kommer jag aldrig att glömma. Jag var pesten. Det spelade ingen roll att jag förklarade läget. Jag blev en lepra. Jag hade deras brinnande ögon i ryggen tills dess att jag fullastad satte mig i bilen igen.

På själva butiken var det inte mycket att berätta om, men på apoteket, där jag skulle hämta ut en beställning, blev jag varse ett mycket fallerat system.

Till kassan bredvid mig nalkas en man, en äldre man, bra mellan 80 och 90, med käpp, lagom lustig röd sportklädnad och en inre yttre monolog. När han kommer fram sträcker han över sitt patientkort där hans elektroniska recept är lagrat och mumlar något om att då hans medicin inte hade kommit fram igår så var han ju tvungen att komma tillbaka idag.

Apotekaren kör kortet i läsaren och knappar på skärmen medan mannen fortsätter sin egen konversation. Han är ofarlig givetvis och ser ut att kunna gå sönder vilken sekund som helst. När beskedet kommer att medicinen hans ännu inte kommit så, vad jag tolkar det som, brusar han upp och frågar när den egentligen ska komma. Svaret är lika dräpande som ärligt;

- Det vet jag inte, transportfirmorna har problem att koordinera och medicin kommer inte alltid fram.

Den äldre mannen ser uppgiven ut när han säger att den det skapar problem för är honom, och för alla sjuka. Och visst har han rätt. Redan i mars hade de problem med leveranser, och de sjuka, de svaga och de gamla verkar alla vackert få vänta ett tag till på att problemet (kan det vara lönsamhetsgrundat?) löser sig.

Helgen stundar.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor