Dag 49.
Regnbågar, överallt dessa Covid-19 och Coronaregnbågar. Och är det inte dem så är det en spansk flagga med ett svart band, eller varför inte kombinationen av de båda, för lite härlig apokalyptisk patriotism?
Onsdagen blev inte som den normalt blir, en lång sejour utanför hemmet, iklädd lätt panik och social distansering under ett par timmar för att handla, utan istället en lång dag med ännu längre dialoger. Särskilt då jag avslöjade min lögn, inte bara för mig själv, utan även för frugan. Det spelar visst roll var vi bor, jag har visst en egen vilja och en egen drivkraft. Jag vill, jag drömmer, jag tänker, jag finns. Jag kan inte bara vara slav till någon annans vilja, jag har faktiskt egna tankar. Och att faktiskt säga att jag måste stå upp för vad jag vill var betydligt viktigare än vad jag trodde. Framför allt för min egen självkänsla.
Torsdagen blev istället köpedag den här veckan, och vi klarade oss "med nöd och näppe". Det var faktiskt bra att vänta en extra dag, för att faktiskt, en gång för alla äta upp nästan allt vad vi hade i kylen, utan att behöva slänga massa grejer. Butikerna är alltid smockfulla, oberoende av vilken tid man går dit och efter att ha hunnit till andra butiken, parkerat, och gått ut för att köa igen - återigen är logiken inte riktigt på topp - så träffar jag i alla fall en vän och på ett bekvämt och säkert avstånd hälsade vi. Hon berättade att innan hon ens kommit in i butiken så hade det tagit henne ungefär två timmar. Kön hade gått runt hörnet, nerför gatan och nästan till den närliggande rondellen. Butikshyllorna var dock förvånansvärt fulla och jag såg ingen som bad om allmosor, men det behöver ju inte betyda att de inte finns.
Fredagen var en helt normal fredag, med städning uppdelad på oss båda då frugan inte hade några klasser på morgonen. Jag kände mig urlakad av så mycket prat de tidigare dagarna, så jag tror mest att jag jobbade i det stilla med mig själv. Det är frustrerande för henne, jag vet det, att jag stänger in mig i mig själv och särskilt ofta sker det väl även nu under karantänen, då det också fungerar som ett slags försvarsmekanism. Min tystnad är min sköld mot världen. Jag försöker att släppa in mer, jag försöker att prata mer men när det dessutom är en dans av två stötta egon så blir det inte lättare att prata.
Kommentarer
Skicka en kommentar