Dag 41.

(Jättelika plastskynken hänger ner framför varenda stånd och den svarta linjen får man inte gå över.)

Om alla ni som läser skulle lägga en kommentar om varifrån ni läser, skulle det vara jättekul att se hur långt mina berättelser faktiskt når, nu när det här verkar vara det enda sättet att faktiskt kommunicera i dagsläget.

Onsdag. Nya köpedagen då allt verkar ha tagit slut på ungefär samma dag. Samt att förra gången jag handlade, så gick ju inte allt som planerat och jag var en aning distraherad, men det skulle jag råda bot på.

Det var nog den största veckohandlingen och den längsta vistelsen utanför hemmet sedan karantänens början. Marknad, apotek, foderhandeln och två olika matbutiker för att få allt åt alla. Totalt var jag ute nästan tre timmar, ja fullt legitimt, men det kändes nästan fel.

Marknaden för oss är en engångsföreteelse ungefär var femte vecka då vi köper tillräckligt med grejer, fryser in och tar fram efter behov. Det är alltså, för den som är snabb på huvudräkning, första gången jag besöker marknaden under rådande undantagstillstånd. Alla där känner mig, och jag känner alla. Det blir lätt så när man som enda svensk i byn sticker ut och dessutom gillar att snacka - och uppenbarligen kan jag få folk att prata med mig utan några större problem heller.

Kycklingkvinnan, för undantag av namn, var först ut att sörja beklaga sig över sin situation. Hon frågade först, mest artigt kändes det som, om våran situation, för att sen svara på motfrågan i ungefär samma tongång som övriga man pratar med. Hon berättar om sina två till noll timmars sömn per natt och hur hon hellre går upp och går till jobbet, just den här dagen var hon på plats redan 05:30, ångestladdad och redo för dagen. Antalet problem som Corona och Covid-19, informationsbombardemanget kring pandemin, har bara börjat att dyka upp och studeras.

Jag förväntar mig alltid nu för tiden att samma polis, med samma sammanbitna självgoda uttryck, ska stanna mig utanför dörren. Särskilt nu när jag dessutom var tvungen att springa upp och ner tre gånger för att kunna bära allt. Men ingen lyteskomik den här gången, bara blåmärken av matkassarna som skär in i axlarna.

Sen blev det torsdag.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor