Dag 39.

Återigen varnar jag känsliga läsare, och kanske snöflingor, för vad som kommer att vara ett semipolitiskt inlägg, ett tankeväckande inlägg och förhoppningsvis ett inlägg som faktiskt stöter dig som läsare in i en analyserande bana. Har du åsikter, dela de gärna i en kommentar, jag lyssnar och diskuterar gärna.

Corona och Covid-19, det börjar nästan att bli tröttsamt att höra dessa ord på bokstavligt talat, allas, läppar. Jag inkluderar mig själv i min ensidighet, men jag är inte media, jag är inte politiker och jag är egentligen ingen alls. Just kanske därför, som jag berättar och gör krönika över livet bakom muren höjd av rädslan inför sjukdomen.

Jag är inte politiker sa jag, jag är en europeisk medborgare med permanent uppehållstillstånd i ett land som från början inte var i närheten av att kännas som mitt. Jag kom till Spanien, aningslös om kulturskillnader och krockar, om historia och samtid, om politik och om konflikter. Spanien hade varit, under två års tid, semester och jag anade faktiskt inte att jag skulle förälska mig så i så många delar av landet. Det är just därför jag har det perspektiv jag har.

I sviterna av Covid-19 är det inte bara människor som dör eller familjer som lider, i sviterna av Covid-19 kan vi nu börja ana framtiden, mörk, oviss och regredierande. Alla siar om tider som påminner om 30-talet, eller ännu värre, men ingen vet säkert hur många samhällsstrukturer som faktiskt kommer att duka under i sviterna av corona. Men det finns många som hoppas på fullständigt kaos.

Människor, och jag inkluderar mig själv i den skaran, är inte byggda för att vara instängda längre tider, vi är inte byggda för att ha våra friheter tagna ifrån oss. Vi var från början nomader och någonstans sitter kallet ifrån savannen, vägen, den bättre framtiden, i oss och det är därför en sådan här situation, när nästan världens alla regeringar hävdar samma sak, som vi blir ångestladdade.

Det är i sådana här situationer opportunister, populister och de som frodas i kaos, tar tillfället i akt att utnyttja folks oro och vända den till tillit. I det senaste spanska valet vann PSOE, med Pedro Sanchez, motsvarande svenska socialdemokraterna och fick bilda koalitionsregering, men den största politiska uppstickaren blev de högerextrema fascisterna i VOX som vann jordskredssegrar runtom i landet. Landet som för mindre än 50 år sedan blev fullständigt våldtaget av samma ideologi.

VOX tar nu tillfället i akt, att som enda parti, skapa kaos och oenighet i spansk riksdag genom att konsekvent rösta emot fler förlängningar av den karantän vi alla sitter i. Och jag törs svära på, att det inte är något annat än den fulaste av politiska strategier.

Genom att kanalisera ångesten hos drygt 47 miljoner spanjorer som för sitt liv inte vill något annat än att slippa vara hemma mycket längre, tjänar de röster. De går självklart emot regeringen som de kallar för auktoritär, vilket många spanjorer också gör, och verkar på ett helyllesätt vara de enda som kämpar för sakers återgång till normaliteten och de enda som står upp emot den stora "röda faran". De sprider och livnär sig på missnöje för att sedan kunna krypa fram ur skuggorna och framstå som upprätthållare av lag och ordning.

Jag hoppas verkligen att människor som faktiskt är röstberättigade i det här landet, ser igenom deras "intrikata" plan att så frön av kaos för att själva kunna skörda maktens frukter. Jag hoppas att folk är tillräckligt intelligenta för att se att de enbart ämnar gagna sig själv. Jag hoppas att historien inte upprepar sig, för visst nämnde jag att tidningar, analytiker och institutioner drar paralleller till 30-talet?

Jag hoppas. Jag hoppas. Jag hoppas. Innerligt, för att tänka sig en sådan framtid är 1000 gånger värre än att leva i denna nutid.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor