Dag 129.

"Inlåsta" i bra precis en månad. Det känns overkligt, så himla overkligt. Särskilt när en av de största tidningarna brassar på jämförelser med den Justinianska pesten som härjade för 1500 år sedan på bästa sändningstid.

Återigen ute på gården hamnar jag i samspråk med en granne, på säkert avstånd, såklart. Det är samme granne som jag velat skrika lovord efter efter att ha sett och hört hur han betett sig med kvarterets morfar, men som jag aldrig ändå pratat med tidigare. Det är väl rätt konstigt ändå, man bor ungefär 20 meter ifrån varandra, inom ett inhägnat område, men man vet knappt vad någon heter?

Han frågade, i vanlig Corona-ordning, hur vi har det, hur vi mår, hur vi hanterar situationen och det som nu blivit platityder i dessa konstiga tider. Efter utläggning svarar han själv på samma frågor och vi jämför svar i en väldigt icke-klinisk analys av läget.

Båda hushåll har höga nivåer av ångest- och stressrelaterade attacker och besvär, båda hushåll har sömnproblem, båda hushåll känner sig lyckligt lottade över att ha en hund som faktiskt möjliggör promenader, om än korta. Men där slutade liknelserna. I deras hushåll jobbar de på hemifrån, vilket är något bara min fru kan göra, i vårat hushåll finns en inkomst, i deras två, i deras hushåll har ingen någonsin blivit stoppad av polisen. Han erkände även att han hade tagit en lite längre promenad än vad han brukat sist han var ute med hunden, drygt 100 meter mer än vanligt, och vi kunde skratta och skoja om situationen.

Jag drar mig nästan alltid till minnes det jag hörde på affären i karantänens gryning, en kvinna som över disken och genom munskyddet högt säger;

"Jag är så socialt uttorkad att jag till och med pratar med charkkillen.", och fnittrandes snurrar vidare med sin vagn genom butikens labyrint.

Till och med, jag är grannens "till och med" och han är min, ändå bor vi bara drygt 20 meter ifrån varandra och har så gjort i över ett år.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor