Dag 42.

(Tobaksaffären ligger runt hörnet på bilden, men hela torget är täckt av folk som har ett eget kösystem med minst två meter mellan varandra.)

VARNING: Följande inlägg är en sociopolitisk reflektion kring Corona, Covid-19, #quedateencasa och kan väcka anstöt. Bra. Blir du provocerad har jag fått dig att tänka, och det är verkligen inget att vara rädd för. Tror du att just Du har lätt att blockera dig i gamla tankemönster och bli defensiv och känslomässigt sårad, läs ännu hellre vidare och begrunda just vilka mönster du skulle behöva bryta för att inte låta som en skiva på repeat. Kom nu inte och säg att jag inte varnat dig.

Jag har flera gånger uttryckt min rädsla och mina känslor inför alla dessa socialamedie-krigare som är solidariska och samstämmiga på Facebook och Twitter. Dessa riddare i pandeminöden som basunerar ut hur fantastiskt det är att stanna hemma och äntligen få tid för ditten och datten, eller kanske till och med hur de kan tillbringa mer än ett par timmar om dagen med sina barn.

Hur de stannar hemma för att skydda någon de älskar.

Denna hets späs på av att internets stora jättar lanserar stickers, GIF:ar och loggor för att alla ska kunna visa sin solidaritet. Okej, jag fattar, jag är inte dum. Situationen ser inte exakt likdan ut över hela världen, och tvångskarantän, så som den är i Spanien och Italien, kanske verkar främmande och skrämmande i Sverige eller med svenska mått mätt. 

#Quedateencasa och den lite aggressivare #staythefuckathome är trendande i princip överallt och är man ensam om att inte använda dem, som semi-offentlig person, kanske man blir social paria. Det stora problemet med att använda en av dem, eller bägge två, är att du antyder att du har ett val att inte göra det. Båda antyder att det är ditt val, att det finns demokratiska alternativ, men att du offrar din frihet självmant för att rädda någon annan. Det är naturligtvis en lögn. En lögn som får dig att sova bättre om natten, en liten klapp på egen axel och duktighetsguldstjärna rakt i pannan för din höga moral.

Missförstå mig rätt, stannar du hemma i Sverige är det en sak. Stannar du hemma i Spanien är det för att du enligt lag är tvingad och åker på dryga böter om du är icke laglydig, och vem i dagsläget har råd med 300€-600€-900€ i böter?

Vad det blir är en parodi på valfrihet, civilkurage, empati och solidaritet. Vad det gör är att vi lurar oss själva att tro att något påtvingat är självvalt. 

Varje land sköter pandemin precis som det landet tror är bäst för deras medborgare. Varje ledare är medveten om vilken typ av befolkning denne är tillsatt av och trots de bästa av europeiska intentioner, är varje kultur enskild, och i kriser som denna är det pinsamt uppenbart hur lite solidaritet finns över gränserna.

Det europeiska samarbetet måste bli bättre, vi måste ha en koordinerad plan och en enad front och vi måste börja fostra uppriktig, äkta, solidaritet istället för självbedrägeri.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor