Dag 23.

(Ensam i regnet på en av byns, normalt sett, mest trafikerade gator.)

Corona och Covid-19. Vilken krönika detta blev. Skulle inte detta bara ha varit ett tidsfördriv i förbipasserande? Skulle inte det här ha blåst över nu? Vet jag ens hur länge vi har varit inne? Solen går upp och månen ner, och viceversa, så det måste ju betyda att dagarna har sin stilla gång.

Vi har, i min politiska familj som det så vackert kallas på spanska, ett antal personer som klassas som att de tillhör riskgrupperna, på grund av sin höga ålder. Det finns en mormor, en gammelmoster och listan kan göras oändlig om man då också räknar ingiftas mor-och-farföräldrar.

En av dem, som jag faktiskt håller mycket kär då hon är som en kombination av min egen farmor och mormor i både uppsyn, sätt och jävlar anamma. En riktig krutkärring som bor ensam och sköter sitt eget hushåll och som trots väldigt hög ålder envisas med att klättra upp på stegar för att damma gardinstängerna, för rätt ska vara rätt.

Ensam ja. Precis, och visst sa jag det, ensam. Hon har bott ensam i flertalet år och har haft sitt sociala kontaktnät, antingen via sina andra kruttanter som hon spelar kort med eller via oss som kommer på besök så ofta vi haft vägarna förbi, eller kunnat ta oss dit. Hon bor i en liten sömnig avkrok av norra Spanien, på väg till och på väg från, men som nästan aldrig är ett mål i sig.

Sedan flera veckor har vi märkt att hon har börjat tackla av och det är skrämmande. Informationen får vi från en granne som hjälper till att se till henne någon gång varje dag. Enkla och livsnödvändiga saker som att äta har hon börjat att prioritera bort, och sova gör hon för tidigt och för ofta. Snabbt verkar demensen ha fått sitt fäste också då hon har svårt att relatera till röster och personer, så som vi, som ringer för att stämma av läget. Hon beskriver i sina ljusa stunder en situation då inget går att se på TV, då alla kanaler basunerar ut pandemin 24/7, och där hon inte kan snacka strunt över en runda kort nere på det sociala centret. Hon, som brukade trotsa både jolm och storm, med- och motvind och gärna berättar om den gången då den snön som hon nästan hade upp till balkongen smälte, skapade en mindre pool i entréen och svepte bort hus nära floden som går i närheten till byn, gjorde promenaden till sina kortkumpaner lite mera spännande.

Vi lanserar snart en kampanj för att åka och hämta henne, så att hon kan bo hos mina svärföräldrar tills det här blåst över. För trots att hon inte är sjuk är hon också ett offer för pandemin, och ingen får glömmas bort.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor