Dag 32.


Ny dag, nya tag. Uppe redan innan 09:00, vilket måste vara ett rekord de senaste dagarna. Kan jag ha sovit bättre för att jag börjat läsa igen? Kanske. Skulle jag ha kunnat sova ett halvt dygn till? Definitivt. Men nu var vi här, lagandes frukost medan frun min var ute på promenad med vår hund.

Tisdag, definitivt tisdag. 31:a mars. Nästan en hel månad till spillo. Vad hann jag med att göra, jobbmässigt, egentligen? Knappt en och en halv vecka på teatern innan allt slog igen. Och nu har jag längre skägg än hår.

När jag åker med vår hund till veterinären för att kolla upp hur hans prostatitis utvecklats, han i skuffen förtrollad av våra vindrutetorkare, jag tagen av synen av den enorma spanska flaggan mot slagskeppsgrå bakgrund. På halvstång. Det är första gången jag ser den så, den har hittills alltid varit hissad. Jag slås av förundran och tristess. Jag slås av verkligheten.

Vår hund blir friskförklarad men jag känner mig sjukare. Inte är det hundens fel, men hur många dagar har vi nu varit inlåsta? Tio? Femton? Tjugo? Tre?

Alla världens fönsters regnbågar, hashtaggar och inspirationsvideor underlättar inte. Alla ni som postar saker och säger saker i stil med: "Detta är upplysningens tid" eller "Detta är tiden att stanna upp och reflektera, detta är en gåva och en välsignelse" låter sinnesvridna. Ni låter fullständigt världsfrånvända och i stort behov av psykologisk hjälp. Ni som lever i förnekelse och förenkling och ni som slavlikt hänger ut genom fönstren och klappar klockan 20:00 varje kväll.

Missförstå mig rätt, jag tycker att sjukvården ska ha all cred och har förtjänat löneförhöjning i årtionden, men de förtjänar framför allt riktig lojalitet.

Jag läser som sagt igen, nu Göran Greiders "En av dessa morgnar..", en bok jag varmt rekommenderar, som vackert blandar poesi, självbiografi och politik. I slutet av en paragraf jag läste igår, etsade sig en rad fast: "När regnet kom flydde vi inte."

Klockan 20:00 en iskall, ruskig och regnig tisdag mitt under pågående pandemi, var det visst många som flydde.

Fredrik Scheike

IG/Twitter: @fredrikscheike // fb.com/FredrikScheikeActor

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Äntligen vardag!" - Petter Stordalen

Ögonblicken som stöpt mig. (del 3)